I promised a friend that I would write and sum up my year in Canada. The idea was that in hindsight everything would seem different, and it sure does. When I first left PG in the middle of April I wrote a list of my favorite 100 things, and then I did it again a couple of months later while I was visiting in Victoria. The lists are different and interesting but they don't seem to matter anymore. I can't possible sum up my experiences on a list, no matter how long.  Main point is: I miss you too much!

      Writing this is strangely difficult; I don't know where to begin or what to write. I guess one thing that I can most definitely state is that I miss all the great friends I made and that they would be at the top of my list if I did write one. All the things I learned are also something I will always appreciate. Obviously I learned some things in school and on top of that I have all the cool stuff I got to try out like the snowboarding. Most important though are the things I learned about myself. All the traveling I got to do and all the exciting places I had the opportunity to visit was great, but that almost goes without saying. I do brag about surviving the cold weather too sometimes.

       So, being back at home is just what it sounds like. I'm home. It is both good and bad; in many ways I feel like I've changed too much and that my surroundings didn't keep up with me. It's like I've outgrown my own life. I just can describe the feeling, it's too complicated. I love living alone again, I truly do. And having all my old friends around me again is fantastic. There are new babies and new houses and all sorts of new grown up stuff around me and I'm still getting used to it. I guess I just grew at a different direction and I have new perspective now.  It sounds so pretentious but there's no other way to describe it.

      School is going well. I can't say that it's amusing but it is interesting. Work is just fine too. So, basically I spend most of my time running between school and my two jobs, but I like being busy so I'm not complaining. Well, sometimes I complain, like this week when I have this pain-in-the-butt home exam to write.  The only thing that drags me down is my constant thinking about ways to get out again. I so badly want to go away again, to do something completely new and start all over again. So, I bought myself a plane ticket to Tunis. I'll be gone for a week at the end of October with my fabulous friend Sara. It's not the great adventure that I'm longing for, but it is an adventure, just big enough to take the edge of the urge.

      Also, I might get a Canadian visitor in November, super exciting! And I have some American gold at home (also known as Skittles). More good news: my friends that are hiding out on the west coast are coming my way for a visit! And last, but not least, Sweden is getting their own piece of the NHL action when Ottawa is playing Pittsburg in Globen. Who do you think will be there...?! Me! That is, if I get the night off, I have been pushing my luck lately, asking for a lot of time off...  

      So to begin where we last ended, me and dad left Ft St John for Prince George where we stayed for a couple of nights so dad could see the place in all its glory.  I also randomly ran in to a (not so) old friend which was a nice surprise. PG doesn't have all that much to offer but we had a busy time. We moved on with the Greyhound to Clinton, which really seems to be the land that everybody forgot. There we met up with aunt Cheryl and started our road trip to Castlegar.

      We made it trough some rocky sights to eventually end up in Penticton where we had dinner and stayed at some motel before moving on. Well rested we started our wine tasting adventure. I would never have guessed that Canada was a good country for wine, but I was mistaking. Wine tasting was not only tasty it was also fun! I did get a tiiiny bit drunk and as we rapped up the day we had tons of bottles in the car.

      Arriving in Castlegar we unloaded the vehicle and it was time for enjoying the sunshine and relaxing. We spent a day in Nelson and did really nothing at all, like any good vacation. After a couple of days I left dad behind and moved on to Kelowna and Meg. We had a few nice and hot beach days and a real good storm. Together we went to Penticton to see Lindsay and we stayed at her friends' cabin on the lake. That was a sweet time, drinking and tanning, but all good things have and end and I got on the bus to PG.

       There was some bus drama with a flat tire and a broken air conditioner before I finally arrived in my former home. I had a few last days with friends that I will miss more than a lot. I visited some old favorite places and I did my best to enjoy what was really a sad time. There was laughter (of course) and we have now officially established what a bad bowler I am. When it was time to leave it felt much worse than I ever imagined it would.

       After an unbelievably long journey I finally arrived in Stockholm. My dear friend Mia and her sister Linda were waiting for me at arrivals and as I saw them I finally realized that I really were on familiar ground again and it got a little emotional. The first couple of days were just unreal and I was completely confused.

      I guess by now I have settled in and it feels like I never really left at all. Its weird, that's pretty much all I can say about it. I love having my own space again so that's good. It still confuses me sometimes when people speak Swedish and that's bad. I still have a ridiculously long list of things to do and most important is going back to work, since I'm absolutely broke, which does not sound good at all. I've had a fun night out with my friends and I've touched one of my brothers' snakes, very brave and very gross. I'm just taking it as it goes.

     So, I wish I had time and energy to write a long entrance but I only have time for a "short" update. So I went to LA with David and Martin and we did all the things a good tourist should do. We went to Santa Monica, Venice Beach, Hollywood Blvd, Sunset Blvd and Universal Studios. Saw the sign and took some pictures of the stars in the road. There was some more shopping (always too much shopping) and some deep fried dill pickles at Hooters. The pickles were surprisingly good. We also spent some time with my LA-friend Patrick that I met I PG. After a few days in the city were everyone is an aspiring actor Martin went to Hawaii and me and David went on a bus to Las Vegas.
    In Las Vegas we happend to be staying at the coolest hostel ever, Tods Motor Motel. Its hard to explain why it was so cool, but it was really cool. In Las Vegas we were lucky (as you should be in Vegas) and we spent one night at the VIP balcony drinking champagne at some cool nightclub 64 stories high. I also went down the Strip in a limo, an old dream of mine. I played at all the major casinos in Vegas and I stayed up til 6am. I have to admit tho, that there were some let downs. Vegas does sleep! At 3am the city was not all that exciting. I saw an Elvis impersonater, cheked out the little white chapel and I visited the old Strip. Four days in Vegas was enough and after that it was almost boring.
     After Vegas we flew to San Francisco to get in a car with the craziest driver ever that took us to our hostel, after almost killing us like five times. The hostel then turned out to be abloslutely gross, filthy beyond belief. So we ended up checking in to this really nice hotel just up the street. It broke my budget pretty good, but it was real nice. In San Francisco we once again did the typical tourist things. Saw Alcatraz, Lombard Street, rode a cable car and took a bunch of pictures of the Golden Gate bridge. We saw a lot of porn stores and theatres and we visited the gay district which was very interesting.
     After San Francisco I was broke, but mostly because of practical reasons me and David spent the night at the airport. I then flew to Vancouver were Victoria picked me up (with her adorable babybrother Vernon) and took me to Victoria (a city on vancouver Island). David flew back to Sweden, which brought my homesickness back on. Right now I am spending time with Victoria and her family here. Yesterday I went Ballroom dancing with Victorias brother Gerald! I was baaad... And today I am going rockclimbing!

           A visit that at first seemed to be a long one is all of a sudden over. In just a few hours I will be starting a 16 hours buss ride to Los Angeles. I'm not going to lie, saying goodbye is not cool. It can suck the life out of you really. I will be missing my friends in the desert, but its time to move on. The last weeks have been filled with a whole lot of nothing, a perfect vacation. There has been too much alcohol, powerful Swedish solidarity (provided by Erika) and the sun has just about killed me. The best part is as always good friends, but there have been some other interesting characters too. During my stay in El Paso 40-something year old men kept hitting on me, at the bar, in the grocery store or at the gas station. It got to a point where it was almost creepy. I don't what it is with El Paso, but something here is very special. Or it's just me.

           I went on a road trip to Chihuahua, Mexico and that was cool. My favorite part was the desert, at places there was only golden sand as far as you could see. I stayed with Cristells family there who gave me an authentic Mexican experience. There was a lot of kissing, loud talking (that I understood pretty much nothing of) and good food (that did not make my stomach feel good). Chihuahua is very different from Puerto Vallarta and it was interesting to see yet another part of Mexico. After a few days there I was going back to El Paso on my own by bus. Everything went fine, but the military checkpoint was slightly intimidating. There was big guns, serious faces and no one who could speak English, gulp.

           Ludvigs truck decided that it wasn't going to work anymore after I came back form Chihuahua. I have been pushing that truck more that I would have liked to, and guess what, I am not good at it. For a moment I was going to be the one pushing the gas instead, but when it came out that I couldn't tell the break from the gas that idea was cancelled. Since I was having new experiences with cars all together I decided it was time to pump gas for the first time too. Very smelly business! As for driving though, I'll put that of for just a little while longer.

           I also went back to Ciudad Juarez again. Yes, I do know that is a pretty dangerous place right now, I have been told so many times, but well. Mexico is an interesting country. There is a little bit of everything there, everywhere you go there will be something new and different. Generally the people are unbelievable friendly and the atmosphere is simply relaxed. (Also worth mentioning, everything is super cheap.) I like it. But the Mexican way of keeping time can drive you crazy. It did drive me crazy.

           So now there are new adventures on the horizon. After the buss ride from hell I will be trying to find my way to the hostel where I will hopefully meet up with the boys. LA is going to be interesting, but I have to admit, Vegas is what is really on my mind. Black Jack Baby! I wish I could share some more funny stories, but frankly I am just too depressed about having to say good bye again, so all in all, I had a good time. Some parts were better than others and some people will be missed more than others. It sounds strange, but El Paso will always be my home away from home. I just love it here, it is as simple as that.

Erika speaking: It's been great to have you here, Emelllljjj!! I hope you had a good time here en mi casa (well, kinda mine at least...) and if you're not coming back to the (this) desert, we're gonna have some fun in good old Svedala (heard they have 40 something year old guys there too, but no cowboys..)!! Good luck and have fun on your trip, don't miss us too much (but I expect you to miss us a little bit, ok!?). Solidarity forever, du vet vem, idioten o alla dom andra!!

Ludvig dice: señorita Emelllllllljjjjj!!! usted está loca =D !!! was great having you back swedish crazy girl lol, hopefully u had a good time in El Paso. You already got home here girl, whenever wanna come back, more than welcome! I'll try to send u cool stuff (surprise =D) when u get home. This is not the last time, i'm coming to Sweden someday and we will have such a great time hehe (och du vet redan vad du behover langa fram =D) Be a good girl, keep being tha innocent girl we all know and remember... överdriven consumtion har laxierande effekt!! Love, hugs och pussar från Ludde... hå hå ja ja!!

              I have empirically established that Mexico rocks! After two weeks in Puerto Vallarta I arrived in El Paso yesterday. I have the most uneven tan of all times and a lot of stories to tell. After going through several stages of lobster looking and peeling I made the best move of all times. I fell asleep in the sun with my fake D&G sunglasses, and so, I now look like a raccoon. A very cute raccoon none the less.  

               Me, Meg and Kara went on a so called booze-cruise and witnessed drunken Americans having sex and fighting on the boat. The Mexican authorities quickly responded, and believe me, they looked like they meant business, showing up with guns that are bigger than me. We also went to a water park, zip lining and to a show called rhythms of the night. There was an unhealthy amount of shopping going on.  We met some funny Mexican tour guides that danced sexy for us, very entertaining. My favorite part was when we took surf lessons. In the process of learning I managed to moon Alex, the surfing instructor, a few times but he just laughed. But oh yes, that's right, I surfed!

               Come to think of it, my favorite part of the vacation was on one of those many days we spent laying on the beach soaking in the sun and fighting of vendors.  After having a few big ass margaritas in the middle of the day Meg and Kara were, let's just say funny, and they decided to go swimming in the ocean with our newfound friend. I decided to stay on the beach because I figured that somebody had to be alive to tell the story about the disaster waiting to happen.  So I am peacefully enjoying the sun when I see the girls' bikinis being held up above the water surface.  Hola!

               More not so very interesting details, the house is freaking fabulous and the maid very sweet. I saw the pool boy Pablo once, and he was cute. We had lizards as pets and the ants had a party in our kitchen after we went to bed. The food was mostly cheap and the drinks were huge. The Mexican men did not, as a friend suggested, whisper secrets in our ears, however, they did whistle and/or yell everywhere we went and it got old real quick. We visited a couple of beaches and it was all very beautiful. Homemade Mexican ice cream is good.

                When it was time to leave we headed for the airport, and as we all know by now I am cursed when it comes to flying. My friends were supposed to fly out 4 hours before me but their plane was broken (!) so when I left they were still there and didn't know how they would get home. I still don't know what happened. As for me, I was as always (I blame it on the crazy hair) "randomly" selected to undergo extra security and ended up running through Phoenix airport and catching my flight at the very last moment.

                Right now I am hanging out with my good friends in El Paso, Texas and I will be here until Sunday when we leave for Chihuahua, Mexico. After that plans are not certain, the only thing I know is that I will be in LA on May 26^th to meet up with David who is flying out from Sweden.

       Jag har flyttstädat och packat hela dagen, det hela är mycket deprimerande. Tiden rusade på och jag märkte inte ens att jag slog ner rötterna i marken men det gjorde jag och nu gör det ont att dra ur dem igen. Lite melankoliskt och ambivalent att lämna Prince George, men snart är det dags. Imorgon klockan fyra reser jag till Vancouver för att hänga med Jordan och Lindsay en dag innan det är dags för Mexicoäventyr.
        Vi hade en liten incident på crack-street i förra veckan. Rören krånglade och rätt var det var hade vi bajs i hela tvättstugan. Det letade sig genom husets avloppssystem och kom ut från under tvättmaskinen. Najs bajs, inte! Givetvis var det jag som lyckades bli ansvarig för att ta reda på oredan. Keeps life exciting I guess. För att göra livet lite krånligare var det ju en massa stress och press med finals också. Jag tog mig ur det hela levande och det är ungefär vad man kan förvänta sig.

        Sen hade jag ju en födelsedag nyligen. Så nu är man en (inte så) stolt 24 åring och detta skulle ju firas i dagarna tre i goda vänners lag så som sig bör. Vi gick ut och drack och åt och drack lite mer. Sen gick vi på strippklubb, och i mitt lätt berusade tillstånd tyckte jag så synd om damerna så jag gav dem alla pengar jag hade kvar. Ojsan. Jag firade även med tårta och PG familjen. Även detta lyckades sluta i ett slighty drunken state. När det var dags för den faktiska födelsedagen gick jag ut på middag med några vänner, för här i nordamerika får man gratis mat på sin födelsedag och det kan man ju inte gå misste om. Helgens höjdpunkt var när jag lyckades supa ner den underåriga grannpojken. Det var betydligt lättare än förutsett, och mycket underhållande. 
        Jag fick för mig att jag skulle börja hänga med coola killarna i kvarteret, och de coola killarna åker skateboard så det skulle jag också göra. Farmor här trodde ju att hon hade koll på läget bara för att hon kan stå på en snowboard. Det är inte samma sak alls, och den läxan fick jag lära mig det hårda vägen när jag slog arslet ner i asfalten. Det gjorde ont och det gör det fortfarande, men skam den som ger sig! Jag drog på mig mitt skejtargear och övade vidare. Jag kan nu svänga åt båda hållen och är mycket nöjd.
        Resplaner har styrts till höger och vänster, men inget är ju någonsin ingraverat i sten så vi märker vad som händer. I den närmaste framtiden kommer jag befinna mig I vancouver, Puerto Vallarta och El Paso. Efter det är det tänkt att jag ska till La, men den som lever får se. Jag kommer ju som bekant hem den 20 juli så jag tycker att vi styr upp en hemvändarfest tisdagen den 22a, klockan 8? På det vanliga stället hemma i stan.

                     Igår hängde jag på sjukan hela dagen för Viccan hade skadat foten. Det skulle röntgas och grejer och vi blev skickade fram och tillbaka. Att hon knappt kunde gå var det ingen som brydde sig om, och jag fick hämta ut hennes journal, jag är icke imponerad. Det löste sig tillslut så nu går hon runt med en knäpp specialkänga och ser ut som BionicWoman eller liknande, hög på smärtstillande är hon också. Kul för henne, hon slipper minsann ta uti med tentaångest.

                      Idag har jag åkt helikopter, ta mig tusan! Det var väldigt spännande och lite otäckt. För skojs skull gjorde piloten lite konstövningar och spelade dramatisk doom musik samtidigt. Gulligt värre. Måste erkänna att magen har väl vart mer stabil, men det var värt det! Sen köpte jag mig en dejt på en auktion, Patrick heter fyndet (gorgeous) och kostade ca 350sek (som går till välgörenhet). På köpet får man en restaurangmiddag. Kan ju tänkas att det hela blir lite awkward sådär, men det kanske slutar med att vi gifter oss.

                      Sen har jag ju en födelsedag i annalkande. Kate och Bob kommer ner för att skämma bort mig en hel helg, lovely. Snart kommer väl rynkorna med. Fick ett påsk/födelsedagspaket från Sverige, and I LOVE it. Man kan bli sentimental för mindre. SaraDarling, you are my saviour!

                      Annars är det drygt två veckor kvar till avgång, Mexico och sol. Lite svårt att fatta, men först ska jag ju skriva en 15 sidor lång uppsatts på ämnet "Global Governance of the Palestine-Israel Conflict" på C-nivå. Jag har knappast tid att filosofera över något annat.

Replik: "This is Emily, she's from Sweden." Favoritrespons:

3) Varför är du inte blond?

2) Så då talar du franska?

1) Kan du joddla?

 Ja, det är väl gulligt att folk försöker intressera sig, men ibland undrar jag om inte tiga är guld.

                     Nu är det lite stress och ångest på tapeten här och det är inte helt välkommet. Inte ens trettio dagar kvar i PG, kan knappt tro det själv. Har kopiöst mycket att göra i skolan, med termpapers, finals och andra obehag. Sen ska Mdh ha en massa papper så det borde jag ta tag i. För att inte tala om alla resplaner som bör göras upp och biljetter som ska bokas. Mitt i allt börjar det bli lite ledsamt också, det finns en del att sakna. Även om jag föredrar ett annat liv så måste jag dra rötterna ur jorden och börja om igen. Jag litar på att mina kära vänner kommer välkomna mig hem och göra anpassningen lite lättare.

                      Det var påskfest och synnerligen gemytligt i fredags. Man får inte tillfälle att ta på sig kaninöron och leta godis i vardagsrummet tillräckligt ofta alls. Jag fick förresten två påskägg, så det kan vi stryka från listan med saker jag saknar hemifrån. JelloShots var också en höjdare (inte de gröna). Det var inte sådär kolossalt skoj att vakna upp morgonen efter, men det är sånt som hör ungdomen till antar jag. Jag ska börja tillämpa JelloShots hemma i Svealand, då jag misstänker att Jello finns att inhandla även där. Det får bli ett uppdrag för er kära läsare, gå och forska reda på om Jello finns att tillgå i svenska butiker, så jag vet om jag måste köpa med mig eller inte.

                      Jag hjälpte Veronica att hussitta i lördags. Vi körde snowmobile och det var spännande, bäst var det när man åkte över gupp. Efter den äventyrliga aktiviteten kände vi att vi var tvunga att slappna av så vi hängde en sväng i familjens hottub som var belägen utomhus. Jag kom även på den genialiska idén att vi borde bada i snön, sådär som jag föreställer mig att finnar gör. Sagt och gjort, ur karet och ner i snön for jag. Problemet var bara att snön hade tinat och fryst om varannat de senaste dagarna så det var mest is. Jag föll och famlade runt och lyckades få skärsår på hela benen medans Veronica sprang efter kameran och gapskrattdae. Efter dessa bravader gick vi ut med hunden men han sprang ifrån oss. Not the sharpest tool in the shed.
                      Sen har jag lyckats tappa bort mitt visakort också och det var ju ofantligt korkat. Riktigtriktigt dumt var det, nästan så att man borde skämmas. Fast det är egentligen ingen kris och panik för lyckligtvis är jag ett litet borgarbarn och har ett mastercard också. Men nu måste jag hålla på och flytta pengar från det ena kontot till det andra och det är tidskrävande och ostimulerande. Jag är officiellt ett klantarsle.

                      Folk frågar vad jag kommer att göra allra först väl hemma igen, och det är en oerhört knepig fråga. Kan tänka mig att jag kommer vilja att äta, duscha och sova, troligtvis i den ordningen också. Sen vill jag nog packa upp lite och gå ut, träffa vännerna och familjen. Jag har dock en känsla av att jag kommer att ha svårt att sitta still, och att hålla tyst. Kanske blir det lite filmjölk på det, frasvåfflor är också en prioritet. Vad tror ni?

                      Så, min kära PG bror Curtis hade en födelsedagsfest och det var en intressant tilldragelse. Kanadensarna är ganska konservativa i allmänhet  (och Curtis familj i synnerhet) så en födelsedagskyss var rena rama dramat. Sen hade han en spelning och det var ännu intressantare. Min utbyteserfarenhet känns mer och mer som en återblick till gymnasietiden, men det är kul! Jag har kommit till en punkt i tillvaron när jag är så nöjd så jag undrar om jag kanske kommer längta tillbaka efter allt ändå.

                      Något som ger glans åt livet mer än förväntat är min nya passion för snowboarding. Man skulle ju kunna tro att Emelie plus vintersport är lika med fel, men icke! Hur kul som helst är det, fast min svanskota skulle nog ha annat att säga om saken om den blev tillfrågad. Nu kan jag karva, alltså åka sådär serpentinigt. Jag är enormt överväldigad av min egen förmåga, mest över att jag tydligen är fullkomligen orädd.

                      Började hela erfarenheten med att ta lektioner. För knappa 200kr fick man en söt och charmig snowboardinstruktör till sitt förfogande för en hel dag. Mycket prisvärt! Jag blev nästan blixtförälskad i underverket och vi hade en väldigt trevlig dag i backen tillsammans, förgylld av flertalet genanta incidenter. Sen visade det sig att han bara är 17 och en vän till min PG familj, riktigt penibelt! Lammkött, och dessutom olagligt enligt Canadian law. Man borde inte få ha skägg om man är tonåring.

                      Häromdagen gästade jag en Avril Lavigne konsert, det blir inte roligare än så en tisdag så det var bara att pallra sig iväg. Den lilla damen har ingen fantastisk scennärvaro (eller sångröst) och jag har nog aldrig sett så mycket rosa paljetter i hela mitt liv, men det var okej. Dock kändes det lite besynnerligt att vara omringad av ett hav av 13åringar som alla såg ut som de rånat min garderob.

                      Nästa helg är det dags för påskfest! OmpaOmpa, livat blir det! Sen har jag bokat flygbiljetter till höger och vänster, återbesöket till El Paso är kirrat! Direkt efter Mexico, 5/7, åker jag till gränslandet igen. Fram till dess får jag roa mig med något annat. Kanske skulle ta och skriva den där uppsattsen. Förresten,  en av mina roomies har visat sig vara den otrevligaste människan som vandrar på vår jord, fy för det.

       Inga ord kommer att kunna göra rättvisa åt min fabelaktiga semestervecka, men jag ämnar ändock göra ett försök. Resan började 5.30pm och fortsatte med att jag inte så glatt ålade runt på trånga bussäten i hela 13timmar. På Vancouvers flygplats var det dags för ett besök hos alltid så älskvärda US immigrations. Damen kom med den sedvanliga utfrågningen medan hon tittar ner och rotar runt i alla mina papper. När hon har slut på frågor och jag ännu inte har stakat mig tittar hon upp och utbrister: "Yo, girl! Your hair is crazy! Is it always like that?". Tack för den liksom. Vancouver-Portland går fina fisken, och Portland-Pheonix går precis lika bra. I Pheonix är jag trött på att sitta och glo så jag får den lysande idén att ta en promenad runt i krokarna, istället för att bara idissla i timmar. Så jag knatar trallande ut från flygplatsen och njuter av vårvindarna. Sen ska jag in igen och måste gå igenom säkerhetskontrollen ytterligare en gång.                            
       Allt är prima tills US immigrations-typen får för sig att min biljett inte är som den ska. Hon blir förbryllad, och säger att hon nog måste skicka mig tillbaka. Till Sverige! Herrejävlajösses. Man ska inte mucka med US immigrations men någon gång får det vara nog. Jag tjuter lite på det där sättet som vanligtvis gör att jag får som jag vill och en supervisor anländer äntligen. Jag hinner nätt och jämt med planet till El Paso. 21pm dagen efter resan först startade är jag äntligen på plats! Cristell möter mig på flygplatsen i sällskap med hennes kusin Ludvig och hans svenska (!) flickvän Erika. Efter en snabb dusch hemma hos Cristell beger vi oss till Juarez, Mexico och äventyret kan börja.

       El Paso är en alldeles fantastisk stad med en mycket vacker blandning av typiskt amerikanskt och traditionellt mexikanskt. Inget hus är det andra likt, och öknen kastar ett beigt gyllene sken över allt. Bara ett stenkast därifrån, på andra sida gränsen ligger Juarez. Efter en kvarts promenad befann man sig i en annan värld, ett annat land. Det var smutsigt, färgsprakande och vackert på samma gång. Prostituerade vandrade runt mitt på blanka dagen, i varje hörn stod det någon som ville sälja något och hela atmosfären var helt enkelt härlig. En helt annan värld, fylld av liv, dag som natt.

       Det var inte bara Juarez som var exotiskt. Tydligen hade jag min alldeles egna attraktionskraft. Jag var den vitaste människan folk i omgivningen hade sett och när jag sakta började färgas rosa av solen visste de inte vad de skulle tro. En kväll på en restaurang i Juarez kom en underlig man fram till mig och sa något på spanska. En vän översatte, och tydligen ville mannen se mina ögon. Jag tittar förvånat upp, han stirrar på mig med en lätt skräckslagen blick och säger något mer på spanska. Tydligen hade han aldrig sett ett par blå ögon förut.

       Temperaturen i paradiset steg efter ett par dagar upp till 25C, och efter att ha levt i isriket i ett halvår var detta mer än min stackars kropp kunde hantera. Jag tog av mig alla kläder förutom de som anständigheten krävde och bönade om att luftkonditioneringen skulle slås på. Mexicanarna satt i jeans och tittade på mig som om jag var fullständigt galen. Jag hade nästan, nästan glömt hur ljuvligt solsken känns mot bar hud.  

        Det i särklass bästa med min vecka i gränslandet är alla nya vänner. Det är märkligt hur man kan känna sig hemma med en gång. Cristell, Ludvig, Isis, Johan, Erika, Eddie, Jesse och många, många fler. Vi var ute varje kväll, det var konstiga efterfester och en massa andra spännande aktiviteter. Jag åt karakteristiska heta mexikanska rätter, drack kryddat öl och tequila. Gick på sightseeing, åt glass, shoppade och njöt i största allmänhet av livet. Jag fick leva så det knakade i lederna, och hade verkligen galet roligt. De enda ögonblicken som inte var fulländade var de när bakfyllan tog över, men i strålande solsken kändes även det nästan perfekt.

        Efter en vecka var magen helt paj och det var dags att ge sig av. Halv tre på morgonen åt jag tacos i Mexico och klockan fyra stod jag på flygplatsen i El Paso. Ingen sömn där inte. Jag såg ut som jag kände mig, jäkligt sliten med andra ord. Ludvig och Johan som eskorterat mig till flygplatsen såg inte bättre ut de heller. Rödögda och luriga hänger de över världens fulaste resväska. Och här börjar flygplatsdrama nummer två.

        Min biljett går inte att finna i datasystemet utan är spårlöst försvunnen. Efter lite strul och mera ångest är den åter bokad och jag säger adjö till mina nya, men kära vänner. I säkerhetskontrollen blir jag "randomly selected" att genomgå ytterligare kontroll. En kvinna kommer och tar på hela mig, verkligen hela mig. Men hon var respektfull nog att använda baksidan av handen på "känsliga ställen", hmpf. Jag får ta av mig tröjan och mina tatueringar får mig tydligen att se ut som värsta terroristen för jag hör hur hon drar efter andan när hon ser dem.  Hon fortsätter med att grundligt leta igenom varje vrå av mitt bagage, och testar om det finns spår av sprängämnen.

       Detta tar en timme att genomgå och jag som inte har sovit en blund börjar så smått svaja och ser stjärnor. Ännu en gång hinner jag precis med planet. El Paso-Pheonix går som det ska, men sen blir det tokigheter. Efter en liten försening blir vi passagerare tillfrågade om vi vill omboka våra flygrutter eller resa med planet som står till vårt förfogande, trots dettas mekaniska problem. Då undrar man ju genast vad det är frågan om för mekaniska problem, mycket relevant information. Värmesystemet fungerar dåligt och det känns det ju som att man kan leva med, så vi går ombord på planet som ska ta oss mellan Pheonix och Portland. På 30 000 feet är ett illa fungerande värmesystem ett stort problem och det är lika kallt i planet som det är i Prince George. Joho, tack. Sen är det bara etappen Portland-Vancouver kvar och efter många om och men anländer jag hel men knappt vid medvetande. Jag möts av en trevlig överasking. Jag anses tydligen vara en kanadensisk invånare och kan därför hoppa över allt immigrationskrångel. You can call me Canadian.  
        Jag hänger en sväng med Jordan, och sedan är det dags för utgång med Lindsay och Chihiro. Det var meningen att vi skulle slå runt, men efter en middag med ett par drinkar vet jag knappt vad jag heter längre. För att använda ett kanadensiskt uttryck: jag var pickled. Min lever simmade runt i en sjö av tequila. Vid tiotiden var jag i säng och innan jag han märka att jag somnat var det dags att gå upp och bege sig mot isriket. Min vän Rebecca skulle köra mig och Mike till Prince George. Det var en trevlig 9 timmars bilresa, med många vackra vyer. Fast har man sett en snötäckt bergstopp har man sett alla om ni frågar mig. Givetvis lyckades vi hinna med en liten eskapad också och åkte dit för fortkörning. Ganska dryg böter också. Så det kan gå.

       Nu är jag tillbaka i Prince George och undrar om jag inte borde vara sjuk efter allt. Jag har dykt med huvudet före ner i läxlandet igen och kämpar för att komma ifatt. Det är min tur att mata fiskarna nu i några dagar, fast jag vet inte ens vad de heter. Jag fick tillbaka en tenta idag och jag var bäst i klassen med 96 %. Jag undrar hur det känns att få spö av utbytesstudenten?

      
Förresten, berättade jag att jag ska åka tillbaka till El Paso i maj igen? Jag är fullkomligt förälskad i öknen.

       Ett halvt steg utanför dörren och vinden sänder isiga örfilar mot alla oskyldiga. Efter bara en sekund har snön nått in i varenda vrå, inga kläder i världen kan hålla den borta. På den korta stund det tar att vrida om nyckeln i låset hinner fingrarna bli illröda och stela, och även efter att de är gömda i vantens efterlängtade värme är de som sten. Det är svårt att andas för att luften är så kall, det river i lungorna. Under de första minuterna utomhus gör ansiktet ont av kylan, men strax är allt bortdomnat. När man väl är inne igen börjar kroppen sakta tina upp, och då kommer den brännande, svidande känslan. Rekordet är -37C, känn på den. En dag slutade hälften av apparaturen i huset fungera för det var så kallt, bland annat min spaceheater, ett pikant moment 22.

       Livet här på CrackStreet (som min gata är allmänt känd som/för) går i övrigt alldeles utmärkt. Det finns dock en knäpp liten tant som brukar sitta i sin bil precis utanför vårt vardagsrumsfönster hela kvällarna, med undantag av detta synes inget suspekt. Jag huserar numera med Katey, Julia, Tandra och Dustin, samt Lucy- the hamster. Fast Lucy spenderar större delen av hennes tid i tvättstugan för hon envisas med att föra en massa oväsen i tid och otid, och allra helst när vi ska sova. Sammantaget trivs jag bra mycket bättre här nere i huset än uppe på campus. Jag är ingen beundrare av isolering.

        När man är ett helt gäng som lever kollektivt finns det märkbart varierande definitioner gällande städning. Personligen skulle jag vilja påstå att det är ganska grisigt i köket för det mesta. Fast jag tycker jag hanterar situationen ganska bra, trots min lätt pedantiska sida. Jag smyger helt enkelt ut och städar så fort ingen är hemma, brukar passa på att desinfektera allt som går samtidigt, och på så sätt finner jag sinnesro. Annars kan man helt enkelt blunda.

        Skolan går som en dans (med svåra steg). Jag har en väldig massa att göra hela tiden, jag tar fler kurser den här terminen, men det är bara fint för det håller tristessen på avstånd. Nu när man ogärna sätter snoken utanför dörren mer än absolut nödvändigt är all distraktion välkommen. Det går långsamt framåt. I det stora hela måste jag tillstå att jag är mycket stolt över min egen prestation, jag har nog inte pluggat så här mycket i hela mitt liv sammanlagt. Jag lär mig en hel massa saker. Det kanske inte alltid är så väldigt användbart, jag fokuserar på personlig utveckling, ett bra koncept.

       I övrigt har jag varit på ett par matcher, och som jag brukar säga: det är inte bra hockey, men det är rolig hockey. The PG Cougars är inga hjältar direkt. Var på en skoldans också, och det var precis som det låter. Har fortfarande inga bestämda planer för reading break, men Mexico känns troligt. Jösses, om jag skulle behöva lite värme nu.

      Jag är så trött på att inte förstå, på att inte veta. På att lystna till andras fotsteg, på allt ibland. Jag undrar vad jag gör här egentligen. Jag undrar om det var bättre förr eller inte. Jag undrar om det någonsin blir annorlunda. Det är svårt att veta och onödigt att gissa, så jag går vidare så gott det går. Det går inte att mäta lycka.

       UNBCs korridorer är fulla av studenter jag inte känner, men de ekar tomma i avsaknad av gamla vänner. Jag söker efter ansikten som inte längre finns. Mathilda kom tillbaka idag. Invalsande i mitt rum och in i mitt liv, tacka fan för det. Det är som alltid en kall natt men Mathilda lyser starkt.

       Det är klent att inte palla under trycket. Stolthet kan vara en riktig plåga. Inga mera frivilliga lördagskurser, engelsk grammatik är ju inte direkt upphetsande ändå. Försöker slappna av med radio, att lyssna på svenska är en klen tröst. Inte för att jag har en massa hemlängtan, jag är mest bara sick and tired of being sick and tired som Tiffany sa.

        Skolan går bra, lärarna är vettiga och kurserna intressanta. Läxorna är många, men allt för att fylla tomrummet. Kathy är min hjälte och bjuder på kinamat, jag regerar med pinnarna nu. Det snöar, men man fryser inte till is när man går ut. Tatueringen läker fint och kliar nästan inte alls längre. Det är svårt att vara nöjd. Reading break is coming up och jag vet inte vad jag ska ta mig för. Några idéer?

       Dagarna i Kelowna var lata dagar, men det hör ju jullov till tycker jag. Fast jag upptäckte ett nytt guldkorn i livet. Om man går ut och äter lunch här i canadaland så har restaurangerna specialpriser på vissa drinkar vid lunch. Så jag satt glatt någonstans varje dag vid lunch och drack färgglada drinkar fulladdade med socker, och det var härligt! Annars så gjorde jag och min nya vän Meghan mest ingenting speciellt och ändå var det alldeles fantastiskt kul. Vi bilade runt Kelowna, utforskade downtown och gick på promenader. På kvällarna åt vi kex och ost till middag, kollade på film och hade sex and the city maraton. Perfekt helt enkelt.

      Det mest spännande som hände (föräldrar kan hoppa över det här stycket) var att jag gick och tatuerade mig igen! Så nu har jag en fjäril på ryggen också. Det är sant som de säger, man blir beroende och så fort man har skaffat en vill man ha fler! Jag satt där i 3½ timmar och det var riktigt plågsamt. Efteråt värkte nacken av bara satan och det kändes som när man har suttit ute i solen för länge. Jag var yr, illamående och kände mig febrig, men det var det värt! Brian som tatuerade mig var väldigt trevlig (och söt) så det gjorde ju hela upplevelsen lite lättare.

      Efter fyra dagar av girltalk var det dags att sätta sig på nattbussen till PG. Det skulle vara lögn att påstå att jag hade någon som helst längtan tillbaka till hit, men det är ju bara att ta sig i kragen och genomleva. Bussen tog 12 timmar, och tro mig, det går inte att vara bekväm på en buss i 12 timmar, jag provade alla positioner som är möjliga på de där sätena.

      Världens snällaste Kathy kom och hämtade mig imorse klockan 6.05 och sen fortsatte jag dagen med att sova på hennes soffa i några timmar. Jag har befriendat mig med mina nya roommates och redan nu verkar det som att jag kommer att trivas mycket bättre här än på rez. Jag började iofs det hela lite förargligt för jag lyckades låsa mig ute ur mitt rum på eftermiddagen och fick ringa hyresvärden. Nu ikväll hela gänget ute och åkte pulka! Hur kul som helst, toboganing kallar de det för här.

      Annars så rullar det på och ingenting är som jag hade trott att det skulle vara, men det kan ju vara både bra och dåligt. Jag vet inte ännu. Vissa saker tar tid innan de sjunker in och just nu befinner jag mig i den vadderade bubbla som canadaland faktiskt är. 

       Vi lämnade Vancouver tidigt på morgonen och vägarna var redan svåra att ta sig fram på, det snöade, vilket är ovanligt i Vancouver. Sen yrade det hela vägen till Castlegar. Det var halt och igensnöat på vägen genom bergen men efter 11 långa timmar var i äntligen framme. Del två av semestern är nästan över och ärligt talat så känns det som om jag har spenderat större delen av den här etappen uppkurad i ett hörn av soffan framför brasan, med en god bok eller framför en film. Ägnade i och för sig rätt mycket tid med hunden, Piper. Börjar nästan tro att jag är en hundmänniska ändå.

        Jag gjorde en hel del annat också. Vi sysselsatte oss med diverse julpyssel, dekorerade pepparkakor, satte upp tingeltangel och klädde julgranen. I familjen Barlow anses den svenska flaggan vara en juldekoration och det var ju annorlunda, men uppskattat på ett patriotiskt vänster. Innan juldagen hade vi en stor julfest där alla sjöng julsånger och drack bål. Det var trevligt, men jag vet inte hur många gånger jag berättade för främlingar att jag var en svensk kusin som var i Kanada för ett år som utbytesstudent, kändes som om jag rabblade en barnramsa. En kvinna på festen var helt övertygad om att vi pratar franska i Sverige.

       Sen kom själva julen, det kändes mer än lite konstigt att fira med en ny familj men allt var väldigt trivsamt ändå. Vi gick upp på morgonen och öppnande paket i pyjamasen, och efter det kändes det som att julen redan var över, lite antiklimax där. Julmaten är ju inte direkt imponerande heller, jag förstår inte riktigt hur man kan tycka att stuffing är gott. En dag åkte vi längdskidor och det är hårdare än vad det ser ut. Efter tre kilometer var jag helt död, men jag kämpade på ganska duktigt ändå. Jag försökte införliva lite svenska traditioner hos familjen också, så jag köpte Annas pepparkakor i den lokala mataffären och gjorde egen glögg, vilken inte alls smakade som på riktigt, men den gick ner ändå. Sen har jag bakat hur många kanelbullar som helst, familjen äter dem till frukost, lunch och middag.

       Jag, Linds, Cheryl och deras vänner Sheila och Megan spenderade ett par dagar i USA. Det var minst sagt intressant att ta sig över gränsen, amerikanerna tittade på mig som om jag var en efterlyst terrorist och frågade mig en massa dumma frågor. Nej, jag tror inte på folkmord, jag har inga planer på att kidnappa några amerikanska barn och  alldeles uppenbarligen var jag inte involverad i andra världskriget. Sen tog de kort på mig och mina fingeravtryck, så nu finns jag väl i något register med diverse andra suspekta kandidater. Väl där bodde vi på hotell, åt ute på restauranger och shoppade hela dagarna. Det var kul, men till och med jag kan få nog av shopping efter ett tag. Nyår kom och gick nästan utan att jag märkte det.

      Nu är det dags för den sista delen av semestern, men det är ändrade planer. Jag ska inte åka iväg och slappa på hotell, utan jag ska åka och hälsa på min nya vän Meg. Hoppar på Greyhound bussen till Kelowna imorgon bitti och stannar borta i några dagar, det blir säkert kul. Efter det är det dags för PG igen och det skulle vara lögn att säga att jag ser fram emot att åka tillbaka dit.

     Som sig bör avslutar jag med en kort summering av 2007. Det var en hel del upp och ner som vanligt, men sen så landade jag i Kanada och det är ju ovanligt. Man säger ju alltid att det är så många saker man skulle göra annorlunda nu när man kan börja om så vi får väl se vad som händer framöver. Året var väl både bra och dåligt men jag kan inte påstå att jag skulle vilja genomleva det igen. Ny tid, ny strid.

       Så, då var första delen av semestern över. Efter en dryg vecka i Vancouver känns det i lederna att jag lever. Det har varit långa dagar och några tårfyllda avsked, men nu har jag sett det mesta tror jag. Vancouver är en vacker stad, med mycket grönt och fina hus. Det finns en hel del riktigt mysiga platser att besöka. Jag har varit runt på för många ställen för att lista alla, men för att nämna några; Stanley Park, Gastown, Kitsilano och gaygatan Davie Street. Givetvis har jag lyckats gå vilse i storstan ett par gånger också, men det löste sig alltid.     

        Jag började veckan med att åka till Ikea och köpa Glögg, det var fint med en liten bit av hemma. Gatan som Ikea ligger på heter passande nog Sweden Street. Lite bra är det ändå att Ikea ser till att det finns svenska produkter att tillgå världen över. Det finns även ett café här som säljer svenska grejer. Jag köpte en påse Ahlgrens bilar till kusinvitamin Jordan som har skämt bort mig mer än jag förtjänar. Han tar med mig ut till restauranger och små ställen han känner till som är värda att se, världens bästa. Jag har även besökt Granville Island, en mycket intressant plats. Där finns en saluhall med allt man kan tänka sig och massa små spännande butiker. Jag skulle även lyxa till det lite i början på veckan så jag gick till frissan med ett ambitiöst projekt, sen fick jag glatt sitta där i tre och en halv timme medan människan mixtrade med mitt hår, men nu är jag så fin så.

        En kväll gick jag till en Irländsk pub som ska vara känd. Härlig atmosfär, en bra trubadur och kära vänner, det kändes nästan son torsdag hemma på Harrys! I tisdags kväll gick jag och en hel drös utbytesstudenter till The Roxy, vilken lär vara en välkänd rockklubb, ett mycket bra ställe! Efter ett par rader Tequila var det dags för officiella avsked, ingen lysande kombination. Fundera på hur det slutade. Nu är mina vänner från PG utspridda över hela världen. Sen blev det, förstås, en lång dag i onsdags med ett besök på UBC och shopping på Robson Street med kusin Lindsay. Dagen slutade med att jag, kusinerna och deras vänner gick till en pub, och där hände det grejer. Jag sjöng Karaoke för första gången i mitt liv, och nej, jag var inte full, men det blir värre ändå. Jag sjöng Wannabe av Spice Girls av alla låtar i världen. Jag skyller på grupptryck.

       Jag har även varit på en NHLmatch och det var inte så annorlunda som jag förväntade mig, förutom att det var slagsmål på läktaren. Jag har även upplevt ett flertal kulinariska äventyr. Jag har ätit en typisk kanadensisk middag: macaroni & cheese, från en kartong självklart, ingen höjdare. Jag har även provat smores: en grillad marsmallow ihoptryckt med en chokladbit mellan två kex, en riktig klassiker. Sist men inte minst, en Ceasar, en drink med tomatjuice, ganska lik en bloody mary. En Ceasar ska kunna bota vilken baksmälla som helst sägs det, fast jag förstår inte hur man ska kunna dricka något sånt när man mår illa. Det allra bästa med den senaste veckan är att jag äntligen har kommit iväg från PG och att jag har fått spendera tid för mig själv.

       Tidigt imorgon bitti hoppar vi in i Jordans truck och beger oss till Castlegar för del två på semestern. En 10 timmars bilresa, jag får väl glo på bergen och försöka sova mig igenom det mesta av den. Fast först ska jag njuta av kvällen, vi ska gå ut och äta Sushi (inte mitt val) och titta på Simpsons filmen.

      Idag fick jag paket hemifrån igen! Fy f*n vad jag älskar post! Fast nu har jag ju givetvis ätit saltlakrits så jag mår illa igen, jag lär mig visst aldrig. Saltlakrits är ju väldigt gott trots allt! Jag kan slå vad om att det är en Harry Potter bok i ett av de inslagna paketen, men vad mer då?! Svårt att idka självdisciplin och inte öppna paketen i förtid. Zoegas kaffe, Annas pepparkakor och Lotta Engberg som sjunger Hej mitt vinterland, det kanske är lite tacky, men det är svensk jul! Julstämningen slog mig visst som en hel rad Tequilashots. Det kom alltför plötsligt och det snurrar lite, men jag gillar läget.

      Det är märkligt vad man kan bli van vid. På bara några månader har de kalla väggarna blivit ett hem, men ändå aldrig riktigt på riktigt. Nu känns det kallare än vanligt. Jag känner varje vrå och allt är bekant, varje fläck i heltäckningsmattan och varje hål i väggarna. Endast två av oss är kvar i lägenheten och snart ska jag också ge mig iväg. Det är bara tomhet och kartonger kvar nu. De sista månaderna har varit... intressanta. Det finns inte så mycket att säga nu. Det är gjort, och så var det med det.
      Nu är skolan klar, klar, klar för den här terminen! De sista två veckorna har varit obeskrivligt långsamma. Jag har nog aldrig tänkt så mycket på så kort tid. Nu känns det som om jag är helt dränerad, tom på allt. Jag ber en tyst bön om att Sverige aldrig får för sig att implementera finalexams, då får jag hitta på något annat att göra med resten av mitt liv. Påminn mig om att jag aldrig igen ska klaga på det svenska skolsystemet.
      Imorgon ska jag flyga till Vancouver. Jordan hämtar mig på flygplatsen. Där ska jag gå på NHL hockey, Jon Bon Jovi, glo på staden och göra andra turistsaker. Jag har höga förväntningar på hockeyn för de där biljetterna var allt annat än gratis. Sen bär det av till Castlegar för jul. Där ska vi åka skidor, och förhoppningsvis skridskor. Jag har blivit ombedd att sjunga ett svenskt solo på släktens årliga julfest! Det kommer troligtvis inte att hända. Sen blir det en shoppingresa till Spokane i riktiga amerikat, för dollarn är tydligen väldigt billig just nu. Det är hysteri på att åka över gränsen. Sist men inte minst ska jag resa på smekmånad, till Kelowna. Man kan ju hoppas att jag får resa på någon mer smekmånad, men om inte, så kommer jag ju alltid ha Kelowna. Jag ska ta sovmorgon varje dag, äta hotellfrukost, kolla på kabel-tv och läsa böcker. Jag saknar ensamheten nästan mer än något annat. Förmodligen tar jag väl en sväng inne i staden också, men det är inte poängen riktigt.

      I januari är jag tillbaka i snögrottan. Förhoppningsvis i nyinförskaffade termobyxor, för annars kommer jag att frysa ihjäl, på riktigt.

Min nya adress erhålles vid efterfrågan, gäller from januari.

Pussochkramochgodjulochsånt!!!