För första gången på nära tio år samlade vi oss för en resa i tiden vid ett högt bord i Gamla Stan. Det hade kunnat vara sentimentalt, nostalgiskt och bättre förr. Men det var mest hemtamt och kanske en aning dekadent när vi drack fuskchampagne och övertalade barkillen att ta turistkort på oss. När Lasse Winnerbäck plötsligt trampade fram i snön på andra sidan fönsterrutan kändes det nästan regisserat. Vi ramlade runt i dåtid, nutid och framtid och kunde, inte helt utan motstånd, konstatera att vi sakta förvandlas till våra föräldrar och blir det som vi svor att vi aldrig skulle bli. Med bästa barndomsvännerna är det som det borde vara.