Det är något med det här jobbet som jag har gått och skaffat mig som är lite fel. Att vara caféslav är väl ungefär samma sak på alla ställen, de andra tjejerna är schyssta och tiden går för det mesta fort. Men gubben som styr och ställer på det där haket är inte riktigt som han bör. Han verkar ha som mål att riktigt trycka ner mig i skosulorna. Tjejerna säger att han bara testar mig, att det blir bättre sen, men frågan är ju vart gränsen går. Jag behöver bara ta två steg innanför dörren innan jag känner hur min redan kortväxta gestalt blir ännu mindre. Hela upplägget är faktiskt lite knäppt. Redan min andra dag lämnade gubben mig ensam i flera timmar, och medans paniken lurade alldeles runt hörnet sprang jag fram och tillbaka och försökte ordna till alla stängningsrutiner. En situation jag på ett imponerande sätt bemästrade, fast det inte alltid flyter lika bra. Häromdagen när jag stod ute i köket och långsamt förvandlades till en Marilyn Manson-kopia medans jag skar lök kände jag hur mitt utseende speglade min sinnesstämning. Imorgon ska jag öppna för första gången, och jag har en känsla av att jag kommer få sköta också den biten själv.
Kom gärna in och säg hej, men beställ inget avancerat.


Förresten ringde Lousie nyss. Hon stod i kassan på Ica. Hon blev nekad att köpa red bull för hon hade inget legg med sig. Det gjorde min dag.  Nu ska jag till storstan en snabb sväng.