Efter att ha legat vaken och provocerat ålat runt alldeles för länge måste jag spy ut lite frustrationer. Jag kollade på vetenskapens Oscarsgala igår, och det är klart, många av talen var intressanta, inte minst Herta Müllers, tillika är pristagarna överlag intressanta. Men resten av spektaklet påminner lite om en hemsk scen man egentligen inte vill se men samtidigt inte kan slita ögonen från.
Det känns som att Maria Wetterstrand gör mig en personlig tjänst när hon sminkar sig och drar en klänning över huvudet, ett statement som rättfärdigar hela min livsstil. När Mona Sahlin står i en röd blåsa precis brevid en representant från alliansen (som jag tyvärr inte minns namnet på) i en blå kreation och är rörande överens om Obamas förtjänster förundras jag över det barnsliga i att man färgkodar sina principer. När SVT:s journalist ska intervjua Tysklands utrikesminister får han fram i påan att ministern har varit med i Big Brother, och densammas sexuella läggning fastslås innan man diskuterar fredspriset. Höjdpunkten är när Anders Borg dumförklarar hela svenska folket genom att säga ”forskning är varken höger eller vänster”.
Nu skulle jag även kunna orera vidare om kungahuset i en evighet men eftersom att jag inte vill framstå som bitter nöjer jag mig med att konstatera följande: att vi lever i ett ”demokratiskt” land där statsrepresentanterna inte är folkvalda är befängt och att man ska budgetera in ytterligare 10 miljoner skattemedel till kungahuset nästa år för att täcka kostnaderna för kronprinsessans bröllop är en pervers prioritering.