Jag har ju varit lite knas på senaste, som en död fisk på stranden ungefär (torr alltså). Så jag bestämde mig för att gå i kyrkan, tänkte att det gör ju folk när de tycker att livet är drygt, och man måste ju inte tala om för någon att man har gått ur liksom. Innan gryningen i söndags rann jag därför ur sängen och drog på mig en klänning, för jag hade någon slags idé om att man borde vara fin i kyrkan (troligtvis åsamkat av en överdos av amerikansk skittv), och cyklade till domkyrkan för att gå på mässa.  
      En märklig tilldragelse minst sagt. Efter att snälla prästen Sven förklarat för mig hur man intar nattvard (inte direkt komplext, men jag hade ju inte en aning) gjorde jag det för första (och förhoppningsvis sista) gången i mitt liv. Och huga! Det smakar ju verkligen gift om det där, inte konstigt att folk går ur kyrkan. Han visade mig också skålen som de doppade mig i när jag döptes, fast jag vet ju inte riktigt om det är en bra grej att de har kvar samma efter 25 år. Sen snackade han ju den obligatoriska gojjan, men det enda jag har att säga om det är att om Jesus alltid är med mig har stackarn sett en hel del grejer som ingen behöver se. Det mest imponerande med den morgonen var nog ändå när jag lyckades säga ”fan” till prästen. Klockrent! Jag blev duktigt generad, väldigt klantigt, väldigt typiskt mig.
      Sen tände jag ljus, ägnade mig åt andakt en stund och kände mig som en aningen bättre människa när jag gick ut därifrån. Uppsala domkyrka är verkligen makalöst vacker, oavsett om Jesus har med saken att göra eller inte. Helt klart värd besöket.