Mitt liv är lätt absurt. Jag pluggar, och pluggar, pluggar lite till och försöker utforska Uppsala däremellan. Häromsistens när jag var ute och sprang blev det en något längre runda än planerat eftersom jag kom helt vilse. Att lyckas springa vilse i staden man bor i är ju… absurt. Det faktum att jag har reducerats till en osjälvständig människa som bor i studentkorridor (ja, jag vet att jag är fördomsfull, men i min värld är den bara typ övervintrade tonåringar som lever såhär) är inte något som känns vettigt. Vetskapen om att mina bostadsködagar inte ens räcker till en städskrubb är inte heller direkt uppmuntrande.
      Men det finns de som har det värre. Jag har träffat på en gästdoktorand från Italien som är på tillfälligt besök i Uppsala. Hon berättade om en kille som hon har dejtat under en period hemma i Florens. Dryga 30år, har ett bra välbetalt jobb, är överväldigande förälskad, han är ett riktigt kap helt enkelt. Min nya vän försökte få tag i kapet häromdagen men han svarade märkligt nog inte i telefon. Efter två dagar av totalt tystnad hörde han av sig med fyra sms på raken, vari han redovisade komplicerade metaforer om myggor och andra oförståeliga utläggningar. Han avslutade det hela med ”I want to be a painter”. Jaha, har han gjort slut nu eller?