Inatt spelade jag guitar hero tills ögonen rann och fingrarna krampade! Så jävla kul! Men jag är så jävla dålig! Skit i det, för inget som är värt kommer utan möda. Så här kommer ett gästinlägg från min uppskattade anonyma vän:

En annan del av Köping?

Vad stirrar den på?  Runt varje knut bemöts minna ögon av en något skräckslagen blick. Blicken kommer från en jag valt att kalla ”det märkliga fenomenet som snart lämnat oss”. Kanske blev den tvungen. Den såg ändå ut som en hälleflundra samt hade en morots sociala kompetens.  Vad mer som kan vara nämnvärt angående blicken var att jag trodde ögonen skulle ploppa ut vilken sekund som helst.

Den första tanken som sporadiskt stimulerar mina små hjärnceller när jag entrar den här platsen med ett leende är, varför ler jag? Borde jag inte skrika varför finns jag, och i nästa ögonblick blåsa skallen av mig med ett ryskt maskingevär? Nej! Jag ler. Låter dem inte vinna.
För mig till platsen där kvällens information ska sparkas över på mig. På vägen stöter jag på både det ena och andra. Förvisso bara glada ansikten vilket är trevligt. Notera att intelligensnivån på de jag möter hittills håller en relativt låg nivå. Efter att artigt sagt hej cirka tio gånger, når jag slutligen målet jag haft, inom en tidsram på ca 1minut. Fortfarande ler jag. Hur länge kan man gå runt och låtsas? Så länge som en hyfsat fet lön når ens konto varje månad är det knappast något problem.
Helt o relevant och trist information sköljs över mig som en hink porös avföring förmodligen skulle göra på bakfyllan en tidig söndagsmorgon.  
Med en fullständig mättnad av information kliver jag ut i ”verkligheten” med ett förtroendeingivande ansiktsutryck, enligt mig själv. Tittar mig omkring. Inser snart att jag lär vara ”the One”. Tack gudjävel! Jag biter ihop. Ägnar några tankar åt att det ändå är rätt positivt att ”hälleflundran” lämnat oss. Klarar inte av det där förbannade stirrandet. Ibland trodde jag hon var i maskopi. Hon var fan överallt. Ville hon nått? Såg ut som hon sålt smöret och stoppat plånboken i arselet.  Det kan ju förklara varför ögonen höll på att ramla ut.
Efter att noggrant studerat vart man applicerat alla produkter denna nya härliga dag beger jag mig ut för att ta en nypa frisk luft, innan jag kavlar upp ärmarna. Denna dag visade sig senare vara helt identisk med alla andra dagar i mitt liv. Jag är bered att ta mitt straff. Undrar vad jag gjort.