Efter flera veckors spänd väntan blev det tomma rummet i kollektivet slutligen bebott. Imorse låg jag i bakisdvala när jag hörde en obekant mansröst utanför dörren och snabbt drog slutsatsen att herrn hade flyttat in, men när jag var anständig och kunde visa mig utanför dörren var han spårlöst försvunnen.
Efter jobb och skola återvände jag hem för att sondera terrängen, och ja, där var han. Jonathan, från Mexico. Till min stora förvåning gav han mig en puss på kinden när han hälsade, så där som man tydligen gör. Jag har ingen aning om vad reglerna säger om sånt, men jag hoppas att jag inte måste pussas varje morgon till frukostgröten nu.
Nu håller vi tummarna för att han är en sån som diskar efter sig.