En varm vind svepte in och jag tappade koncepten. Vad som var viktigt, och vad som bara var. En del som man bara borde ha låtit bli och det man skulle ha gjort. Omlindad som ett barn i varma armar gungades jag in i trygghet, och murarna föll. Mer ensam än någonsin förr, naken och öm. Utlämnad till det enda som var på riktigt. 
 

Fantasi blev vardag och drömmen sann. Någonstans fanns det något att återvända till. En fast punkt för min skull. Man kan göra allt av ingenting. Gränsen mellan tragedi och komedi är tunn. Att ge sig själv är att bli försvarslös, man kan bara hoppas på det bästa. På barmhärtighet och något som kvarstår.

En kropp av kött och blod, livlig eller livlös, det gjorde detsamma. Den fanns där och den var där för dig. Värme på beställning, och ändå helt utan ansträngning. Tätt intill, ett hårt pulserande hjärta och jämna andetag. Jag nådde toppen och blev smekt av molnen. I svaga ögonblick kan allt vara perfekt. Ta det som erbjuds, det finns inget mer.

 
En kall vind svepte in och förde kanske ljuset med sig. Jag vet inte om jag ser bättre nu. Ett knä i skrevet och ett slag i ansiktet. Lämnad till en fortsättning med vassa kanter. Man får vad man förtjänar, känga efter känga. Slåss med ord, för jag har inget annat kvar. Vi får se vem som kan säga mest. Jag offrar mig på envishetens altare. 

Fantasin vissnade och drömmen dog. Försök skämta bort det, men jag tror inte det går. Gör det som vanligt igen. Om allt var perfekt skulle inget vara som det är. Jag är inmålad i ett hörn och ser ingen väg ut. Släng ut mig i verkligheten igen. Skyddsnätet är under reparation. Jag har förlorat och börjar om från början igen.

 
Det finns dolda sanningar kvar i dunkel. Det som ingen förstår, fast det var nära ett tag. Det är nog bäst så. När jag vet hur det känns lovar jag att jag talar om det. Sitt inte och vänta, det kan ta ett tag. Jag anar stjärnorna, men jag tror att de brukade vara fler. Det enda som existerar är falska skratt i natten.  

Osynliga spår i tiden sätter upp en mall för fortsättningen. Inget blir detsamma igen. Nu viskar jag med tomheten och älskar med hjärnspöken. Mörkret utnyttjar mig och jag är försvarslös. Otrogna tankar sviker, hoppet är utom räckhåll. Nu stannar jag upp, men fortsätter gå. En bedövad själ har bara sig själv.