Nu är det såhär att min dator har gått på strejk. Igen. Och eftersom jag redan har lämnat in den och fått den lagad (med varningen om att det förmodligen bara vara en temporär lösning för datorn är kaiko) en gång så blir det inte mer med den saken. Mao är jag datalös. Därav denna internetfrånvaro. Så om man vill ha tag i mig gör man bäst i att samtala som normalt folk, via sms alltså.

     Csn har dessutom kommit  på att jag tjänande för mycket pengar 2007 (vilket inte betyder särskilt mycket pengar ändå) så nu ska de ha en hacka också. Vilket betyder att den nya datorn får dröja ett tag till. Om jag slutar att gå förbi stan skulle det gå fortare, men självdisciplin har aldrig varit min grej.   
     Om en månad bär det av till Prag, i särklass bästa födelsedagspresenten någonsin. Ganska värt att bli gammal ändå. Jag jobbar fortfarande non stop, får se hur länge det håller i sig. Höstens planer går framåt, även om inget riktigt konkret händer, men jag är positiv! Allt löser sig bara jag får som jag vill.
     En vän gick nyligen bort, och det var inte väntat att det skulle ske så snart. Så har jag verkat sur har jag nog mest varit ledsen. Nu är det bättre, för man ska uppskatta det man haft och inte sörja det man aldrig kommer få. Adjö.

     Sååå, min dator är helt enkelt tokpaj. Det går, om man verkligen vill, men det går såååå hiiiimla låååångsamt. Och lets face it, tålamod är inte min starkaste sida. Jag är med andra ord tillbaka på mdh och eftersom jag inte ens pluggar här längre känns det som en ganska meningslös omväg, men mitt internetberoende måste ju stillas.

     Annars händer det inte mycket på Emelies planet. Av en tragisk händelse blev schemat för mars helt förändrat så jag tar månaden som den kommer. Står fortfarande och sliter hela nätterna igenom och jag kan stolt meddela att jag som ett resultat av detta slit har fått begynnande armmuskler, oh yes. För att sammanfatta läget kan man iaf  säga att det är ganska fullt upp med jobb, men i mars ska jag göra roliga saker också.

     Har eventuellt fått fatt i ett riktigt vuxenjobb till sommaren och det ser jag sjukt mycket fram emot. Jag tror verkligen att det kan vara precis rätt jobb för mig så jag håller tummarna. Sen har vi ju det där med den stora födelsedagen som kommer i antåg. Får fundera ut en bra grej. Nej, här på min planet är det faktiskt alldeles vindstilla just nu. En riktig storm skulle kunna vara precis vad jag behöver för att driva undan molnen.

På begäran ska jag avslöja sju sanningar om mig själv. Om ni gillar mig mindre efter dessa spektakulära avslöjanden får vi väl försöka reparera skadan då.

1. Jag är för alltid förälskad i Elvis Presley. The good, the bad, och allt däremellan. Det spelar ingen roll att han var en fet knarkare som inte kunde ha ett normalt sexliv för att han hade en störd relation till sin mamma, han är bäst ändå. Alla eventuella män i mitt liv kommer att få leva med Elvis.

2. När jag är ensam hemma har jag vanligtvis mycket svårt för att slita mig från soffan. När jag väl gör det är det allt som oftast för att städa. Men trots detta soffpotatisbeteende går jag inte sällan runt i högklackade skor hemma. Övning ger färdighet. Så bli inte förvånande om jag står där i pumps och pyjamas om ni ringer på en förmiddag.

3. När jag satt fast i den där militära checkpointen i Mexico var jag skitskraj. När jag återger berättelsen kan det låta som att jag bara var lite nervös, men jag var fullkomligen skrämd från vettet. Det var inte roligt någonstans. Om ni envisas med att resa ensamma genom Mexico rekommenderar jag att ni minst memorerar följande på spanska: no drogas och no gringa.

4. Det bor en liten tönt i oss alla och det bor en stor sådan i mig. Jag är frälst på Modesty Blaise. Jag har filmen, serietidningar och böcker och jag slukar dessa snabbare än jag kommer över dem. Jag är medveten om att detta är karlversionen av kioskromaner, men det stör inte mig, för Modesty är ball!

5. Om Jessica Alba bad mig skulle jag go gay på tre röda. Av ungefär samma anledning kan jag stirra mig blind på Dark Angel fast jag är medveten om att det är en ganska kass tv-serie.

6. En gång för två år sedan åt jag kyckling för att jag var nyfiken. Det var gott, eller i alla fall allt det där kladdet utanpå, men jag var inte helt glad i konsistensen, trådigt liksom. Jag har inte gjort om det sedan dess och jag har inga planer på att förändra min vegetariska livsstil någon gång snart.

7. Jag asdiggar country. Musiken, hattarna, de sanslöst fula skjortorna och de störtsköna bootsen. Mer country åt folket säger jag bara! Det svänger ju som inget annat. Att dansa two step är också kul, men jag suger på det som det mesta annat som kräver ett visst mått av koordination.

Jag var iväg på den där kryssningen och det var lite av en besvikelse då det onekligen verkar som att Birka håller på att spara in och detta drabbar de yngre resenärerna. Det enda pensionärerna hade att klaga på var nog att pardansen var full av överförfriskade ungdomar eftersom diskot var stängt. Mycket tråkigt också att man ska bli så sjösjuk jämt.

Sen har älskade HSB (som jag har haft en helt neutral relation till fram tills igår när jag började sky dem som pesten) fått en alldeles genial idé. De ska renovera hemma hos mig! Det kan ju låta najs, men jag och mitt cyniska tryne är övertygade om att detta kommer att innebära att jag inte kommer kunna bo hemma på aslänge! Dessutom kommer de bergis höja hyran också. Så nu jävlar flyttar jag från stan.

Och jag har fortfarande inte fått något besked om min dators liv eller död!

     Efter ett flertal veckor ute i det fria gör jag nu nytta av min examen som nattarbetande industriknegare. Mycket självutvecklande. När jag cyklar hem i morgontrafiken är jag som en levande död och fullkomligt blåslagen, det senare beror nog mer på min fumlighet än uppgifterna i sig. Eftersom att jag fortfarande är kvar på de båda andra jobben har livet blivit ett allt svårare pussel. Dagarna flyter in i varandra och är som ett tv-spel, men istället för att få poäng för likviderade fiender samlar jag poäng för antal minuter insamlad sömn. Samtidigt som jag önskar hett att jag kunde vara mer vaken andra stunder. Inte för att jag någonsin har varit särskilt bra på det där med tv-spel.

     Min nya devis är att konstant gå runt med en red bull, in case of emergency. Red bull i största allmänhet är ju snuskigt och handväskvarm red bull i synnerhet är ännu värre, om ens möjligt, men vetskapen om att den finns där är betryggande. För att fira min nya tillvaro som utexaminerad köpte jag en ny liten handväska eftersom jag för första gången någonsin inte måste gå runt med en massa skolböcker vid alla tänkbara tillfällen och där bor nu den lilla aluminiumburken.

     Tillvaron är fortfarande datalös, tillika meningslös, så jag och högskolebiblioteket har blivit bästa vänner, eller mer än det, jag är i det närmaste en del av interiören. Efter att ha trakasserat alla delar av min omgivning i jakten på en lämplig datanörd som kunde lösa alla mina problem gav jag upp och lämnade in datorn till en professionell datasnubbe. Känns väldigt vuxet. Karln har haft datorn i en vecka nu och diagnosen är inte hoppingivande även om det inte ännu är en dödsdom, jag får vänta och se. Annars återstår det bara att fjäska för faderskapet.

     Veckans första dag var en mycket intressant episod. Dagen började med att jag släpade mig ur sängen på eftermiddagen för att inte komma försent till ett avtalat möte med en studievägledare. Jag hade ett fåfängt hopp om att hennes insats skulle lösa all min förlamande framtidsångest som genom ett trollslag, men inte det inte. Efter att ha pratat med den (mycket trevliga) kvinnan i nära en timme hade jag bara fler idéer. Hur jag någonsin ska kunna välja och bestämma mig för något är bortom mitt förstånd. Just nu försöker jag söka ett stipendium från SIDA för att genomföra en fältstudie i något spännande land, men högskolan verkar inte vara helt med på noterna.

     På söndag är det dags för personalkryssning, bara jag inte blir sjösjuk så ska nog det bli årets fest. På begäran ska jag senare avslöja sju sanningar om mig själv, men jag återkommer när jag har funderat ut sju som är förhållandevis rumsrena.

      Så, till sist, efter många om och men, och mycket gnäll blev den där uppsatsen färdig. Efter ett flertal arga telefonsamtal från min sida lyckades jag råda bot på problemet med handledaren som inte läser sina mejl, så jag fick gå upp på opponering och han fick pallra sig ner till Tuna. Inte mer än rätt. Fast jag lyckades ju få dåligt samvete över att jag skällde på honom så fort jag fick chansen, så det slutade med att jag skickade ett mesigt mejl och bad om ursäkt. Han ringde förresten idag, han sa att han hade ringt fel men personligen tror jag att han saknar mig. Det bor en liten maschokist i oss alla.

       Uppsatsångesten är härmed officiellt ersatt med vuxenlivsångest. Halleluja. Det finns en oändlig mängd alternativ där ute i världen och det är ju helt omöjligt att välja. Jag blir liksom förlamad inför själva tanken. Det är bara att ta sig i kragen och göra det bästa av situationen, jag söker jobb och undersöker allt jag kan komma på. Jag ser inget slut på eländet. Om det är någon som kan ge mig en sysselsättning är det bara att höra av sig. Jag är öppen för mycket just nu, men verkligen inte allt.

      Datorn är fortfarande död och jag är frustrerad, så om något datasnille känner sig peppad får man gärna ta sig en titt. På onsdag ska jag börja skolan igen. (Ja, jag vet, jag är knäpp, men något måste man ju roa sig med medan man väntar på att livet ska börja.) På fredag ska jag på medarbetarsamtal med min chef, mycket mystiskt. Jag har aldrig träffat karlen förut och jag har ingen aning om vad han kan ha på hjärtat. Det är sånt som märks.

Jo, förresten, jag är ju beteendevetare nu! Lite ballt ändå, eller mest bara skönt.

Först blir jag utkörd från datasalarna av en trevlig vakt som tålmodigt står och ser på hur skrivaren bestämmer sig för att tugga upp alla papper och således tömma mitt utskriftskonto. Sen så stannar jag uppe hela natten och sitter och fasar över hur Sveriges juniorlag förvandlas till yra höns som inte kan hålla i en puck framför Canadas juniorlag. Jag tar det personligt.  Jag vaknar och går till skolan för att avsluta min uppsats fast jag känner mig som en levande död.  Efter lite kreativitet lyckas jag skriva ut uppsatsen fast det inte går att fylla på utskriftskontot eftersom det är röd dag. Då ska ju givetvis skrivaren lägga av igen. Efter ytterligare lite kreativitet får jag ut uppsatsen, rättar stavfelen och ska skicka in helvetet till examinatorn. Då får jag veta att jag får inte gå upp på opponering för min handledare glömde kolla sin mejl så han var ovetande om det faktum att uppsats faktiskt var färdig! Inte ett bra dygn.

     Det största i mitt liv just nu är den här förbannade uppsatsen, den vill bara inte ta slut! Jag har gjort massor, och korta stunder är det faktiskt intressant, men mest är det bara sjukt stressande och jag vill inte ens tänka på allt som är kvar. Det finns tillfällen när jag har suttit och stirrat på en dataskärm i tio timmar i sträck och knappt minns vad jag heter längre. Brutalt. Sen att min egen dator gick och dog har ju inte hjälpt saken. Så nu sitter jag och häcklar i skolans datasalar mest hela tiden, och det kan tyckas vara ett lyxproblem, men ändock, det är ett problem. Mycket opraktiskt om inte annat. Största paniken nu är att jag inte kan få till de där intervjuerna, svårt att få tag i folk, och de man väl får tag i har ingen tid.

     För att hålla mig till skolan kan jag berätta att jag faktiskt fick tummen ur och skrev tentan i personlighetspsykologi som har släpat i ett och ett halvt år nu. Emellertid fick jag inte tummen ur vad gäller pluggandet så jag gick dit och försökte minnas så mycket som möjligt och det var väl på håret att det gick vägen. Med lite tur blir jag godkänd och då är saken ur världen. Det är sånt som märks helt enkelt.

     Jag kan inte påstå att jag har ett särskilt aktivt sällskapsliv, men det betyder ju inte att det inte händer grejer för det. Jag har väl lyckats ta mig ut till krogen ett par gånger och konsumerat (för stora) mängder alkohol, men det är ju inte direkt självutvecklande. Inte desto mindre välbehövligt. På torsdag ska jag informera intresserade studenter om hur det är att vara utbytesstudent, så då kan ni ju komma och lyssna om ni vill höra mig mala på. Det blir nog bra det där.

     Så till helgen, den händelserika helgen. I fredags kommer jag ifrån skolan runt 19 tiden och cyklar lättat hemåt. I forsparken är det värsta uppbådet med ambulans, polis och brandkår så det är ju inte utan att man undrar vad som händer. Då ser jag en ung kvinna som står på tågbron, och bara ett par meter ifrån henne står tåget. Det värsta var när hon alldeles hjärtskärande skrek att hon vill inte leva mer. Det skakade om mig ända ner till fotknölarna. En massa gamla känslor kommer upp och det hela var (är) faktiskt väldigt jobbigt. När jag kunde andas igen åkte jag och Barbie hem till Petra och jag fick fredagsmysa med min stora kärlek Noah. Han luktar fortfarande bebis och han håller på att lära sig sträcka ut tungan. Jag vet att barn aldrig har varit min grej, men det är väl ett ålderstecken, eller så är det Noah som är så speciell (jag tror på det senare).

     I lördags jobbade jag på Statt och jag var väl bara halvpeppad på grund av det ena och det andra. Runt tolv står jag där och slänger ut korten och har kommit i bra form när spelarna började klaga på att det droppade vatten från taket. Det var ju märkligt, men inte så mycket jag kunde göra åt saken. Efter ett tag stängde jag bordet och tänkte att jag skulle kolla in läget ändå, och jösses, det var vatten överallt. Plaskplask liksom. Det var några trevliga idioter som hade saboterat toaletterna vid konferenslokalerna så de blev tvungna att utrymma hela stället. Folk kan ju vara jäkligt sviniga ibland. Så det sprang runt en massa brandmän och poliser där med. Det var halvkaos och vi försökte ju fixa kassorna fast alla chefer var grymt upptagna. Stackars Jonas var helt genomsur så Mia fick komma med kläder.

     För övrigt är det dåligt med julstämning, regn och rusk är inte särskilt uppmuntrande. Sen ska jag jobba hela julen i så det blir inte mycket tid över. Så ska jag vara husvakt igen, det blir konstigt att inte vara hemma på jul, men det är ju skönt att ha ett helt hus att röra sig i. Den här gången ska jag nog till och med lista ut hur diskmaskinen fungerar.

Förrsten är Nikkybends världens bästa band.

     För jag har varit i Tuuuuniiiisiiiiieeeen, och det var topnoch! Semestern började med att vi anlände vid hotellet mitt i natten och bemöts av en receptionist som uppenbarligen tyckte vi var tokiga. Sen kom en piccolo i en riktig uniform och bar upp våra väskor. När vi skulle in på rummet hände det grejer. Kortet funkade inte så piccolon skulle ner och fixa det och vi står där utanför dörren och hänger. Då kommer en man i nattskjorta ut ur rummet, ojoj. Men vi fick ett större rum och Coca Cola som plåster på såren så allt väl.

      Tunis är en stor stad, full av liv. Det lever överallt. När vi tittade ut från hotellfönstret första morgonen blev vi smått förskräckta, hur vi skulle kunna navigera i den röran var oförståeligt. Känslan kom igen när vi kom ner till frukostbuffen, för det enda vi kände igen var marmelad och kokta ägg ungefär, sen var det mest bara en massa konstigheter. Mätta och belåtna gav vi oss i alla fall ut på stan lite senare med kartan i högsta hugg och lyckades hitta rätt på andra försöket.

      Där fanns bara ett fåtal turister och enda gången jag hörde svenska var när min egen röst ekade, eller någon tunisier som förut bott i Sverige och jobbat på pizzeria (alltid pizzeria) skulle visa upp sina språkkunskaper. Att vara ensam som turist har ju sina fördelar och nackdelar, vi fick en väldans massa uppmärksamhet nämligen. Lite klyshigt var det (sexmachine!), men väldigt bra för självförtroendet. Jag gissar att vi blev lite extra uttittade för att vi inte riktigt hade koll på det där med klädkoderna också. Jag knatade glatt runt i en kjol som gick ner till knäna och trodde att det var okej, men när killar glodde så de höll på att ramla ur stolen insåg jag att även mina vader har sexappeal så det vara bara att dra på sig tights.

      Mina bästisar var servitören på frukosten som lyckades lura till sig mobilfoton (mycket professionellt) och mon amour, en kille som jag råkade säga "jag älskar dig" till. Oooops. Franskan gick inte hela vägen hem alla gånger, men jag fick en kram en puss ur misstaget så det var värt det (för han var het). Sara lyckades också tokpruta på ett par skor efter den incidenten så det är tydligen så man ska göra. Kärleksförklaringar är lika med bra priser. Det var väldigt bra priser på det mesta, speciellt efter vi fått lite koll på det där med prutning, så det blev mycket shopping. Min väska vägde minst dubbelt så mycket på vägen hem som på vägen dit. Fast Sara köpte faktiskt 5(!) par skor så jag har inget dåligt samvete för det.

     Vi spenderade dagarna med att väldigt ambitiöst luffa runt bland småstäderna runt om Tunis, vi besökte Karthago, Sidi Bou Said och La Marsa. Vi kollade in väldigt många kulturarv och historiska platser. När man var omringad av all den historien kände man sig ganska liten på jorden. Sen var vi i Sousse och där fanns det turister minsann. Så var vi en förort till Tunis som var något slags fiskemecka, La Goulette, och det var där vi träffade (och åt upp) vår kära vän Monsieur Poisson. Vi blev lite förvånade när servitören slängde fram ett helt fat med fiskar som såg ut som de kom direkt från havet och bad oss välja en. Det vara bara att peka på en som såg trevlig ut.

       Vi solade faktiskt i en hel timme en gång, men ligga stilla på arslet kan man göra hemma i soffan med (som nu) så det gav vi upp. Vädret var bra, tokvarmt en dag och mulet en annan, men mest var det precis lagom. Vi blev nästan ihjälkörda 372 gånger i halvsjabbiga taxibilar utan säkerhetsbälten. Vegetarianer var ett okänt fenomen så det slutade med att en kväll står jag på en restaurang och gör djurimitationer för att förtydliga mitt budskap.  Tunisiskt te är förövrigt jättejättegott och det fanns tehus precis överallt. Det var bra helt enkelt.

     Nu har jag sprungit runt i ett hamsterhjul ändå sen jag satte min fot på svensk mark igen. Bara skola och jobb och tvätt och ärenden och mer skola igen. När jag väl är ledig är jag för trött för att ens orka byta tv-kanal, men jag är inte bitter, inte alls. Lite självdistans har jag allt, så jag vet att jag kan vara en riktig surkart. Man kan väl säga att det här med vuxenliv inte riktigt lockar, men jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ur det. Visserligen har jag en masterplan med eventuell start i februari som skulle innebära en signifikant uppskjutning av verkligheten, men den är hemligt.  

      Mest är jag upptagen med det där som förr kallades för c-uppsats. Vad det kallas för nu har jag ingen aning om, men det är mycket jag inte har en aning om. Det är iaf en himla massa man måste hålla reda på, redan innan själva skrivandet har börjat, vilket är tokstressande. Sen har jag blivit upplyst om att min handledare sitter i Uppsala, tack för den liksom. Känns ju jävligt nära tillhands.

       Stan största soffpotatis har för övrigt inte mycket att rapportera. Man kan väl påstå att jag skulle behöva lite excitement. Det är toksoft att bo hemma hos sig själv igen och jag njuter fortfarande. Cherry är same old, ungefär som att cykla, det tog en kvart sen var jag tillbaka i min gamla form. Skolan är ett flertal nivåer seriösare här hemma så det är bara att suga i sig. Det trillar även en massa nya bebisar till höger och vänster och jag kan stolt medge att det inte skrämmer slag på mig längre.

       Annars så är det lungan på fronten, intet nytt att rapportera. Jag ska på äventyr i Nordafrika och jag tänker njuta av varje sekund. Efter Afrika får jag finfrämmande från Kanada så då ska jag leka turistguide. Men nu ska jag snart åka till Arlanda.

Vakna

Du tror att du är bäst. Kom ner, se det som verkligen är.

Förstå

Jag vet inte varför du fortfarande är kvar. Jag har ingenting du vill ha.

Ja tack

Ge dig av och försvinn. Ta med dig det som är ditt, det som var, allt snack.

Nej tack

Jag vill inte vara ensam. Rummen känns stora, väggarna skriker och jag är tyst.

Sluta

Bänd inte tungan om ord som låter fel. Har man lagt sina kort får man gilla spelet.

Adjö

Fotspår i vit dimma försvinner och finns inte mer. Du finns inte mer.

det var en övertygande smekande muta

jag tiggde och blev älskad i en sekund

men mitt solsken lämnade mig kvar

så jag gör mitt patetiska byte

ett handslag för en tår

allt för det som faktiskt berör

svettig åtrå feltolkas markant

och får en innebörd utan uppsåt
men väcker liv i det som var dött 

täckt av mjukt mörka blåmärken

ligger jag ensam kvar medan det rinner ur mig

en gång måste också mitt hjärta sluta skrika

avklädda främmande kroppar

ler falskt i en tid som rör sig trögt

du får min sorg om du vill ha den

Börja om från mitten. Det känns inte alls.

Bara en sak bränner,

lämnar skrikande spår på blek, naken hud.

Det är så enkelt, och ändå komplicerat.

Fortsättningen är bara ett nödvändigt ont.

Lycka till. Ta dig till andra sidan,

kanske finns det något där.

Allt förändras, trodde det skulle göra skillnad.

Om det här är allt, finns ingen anledning att fly.

Undantaget föll ner i famnen på mig.

Det gick att gömma sig undan världen ett tag,

men verkligheten trycker på.

Ger djävulen en tungkyss men säljer ingen själ.

Det lilla som finns kvar är ändå inget värt.

Långsamma nätter och tomma ögon,

skvallrar om en döende dröm.

Spolierade fantasier och blodsmak.

Att hoppas är att se det som inte finns.

Ta ett piller så kanske demonerna ger upp.

Drunknar i kväljande, överskattad perfektion,

bottenlösa djup kantar den enda vägen framåt.

Söndertrasad, men fullfölj likväl.

Det känns, och det känns hela tiden. Det är inte alltid lätt, ibland vet jag inte ens om det är sant. Jag gör vad jag kan, men kanske finns det ett annat sätt. Ensamheten är annorlunda nu och jag vill tillbaka. Våren förändrar allt, så kom, ge mig ett tecken. Kaos tar slut, det finns alltid något mer, och jag väntar...


Söker det som inte finns

saknad av värme

påträngande tomhet

Ett utrymme som förstör

lämnar plats för eftertanke

men ingenting att hålla kvar

Rastlös kittlande ambivalens

fega försök att förstå
sömnen retas i periferin

Bitterljuva minnen gör intrång

skymning och snöfall ger ingen ro

men dämpar verkligheten

Likgiltig inför natten

svidande längtan

mjuka dun omsluter

Opålitligt lugn

stillhet sjunker in i mörker

men sinnesfrid är lögn

Öppnar ögon för begynnelse

som ett förvirrat barn

meningslösheten bränner

Tårar läker sår

en känsla kan ge liv

men ärren säger vem vi är

Vaken för det som inte finns

ensamhet vilar tungt på tröskeln

ger vika för dagens perfekta förräderi

Andas på nytt

tomhet inramat av hopp
i ljus lättar ångest

En varm vind svepte in och jag tappade koncepten. Vad som var viktigt, och vad som bara var. En del som man bara borde ha låtit bli och det man skulle ha gjort. Omlindad som ett barn i varma armar gungades jag in i trygghet, och murarna föll. Mer ensam än någonsin förr, naken och öm. Utlämnad till det enda som var på riktigt. 
 

Fantasi blev vardag och drömmen sann. Någonstans fanns det något att återvända till. En fast punkt för min skull. Man kan göra allt av ingenting. Gränsen mellan tragedi och komedi är tunn. Att ge sig själv är att bli försvarslös, man kan bara hoppas på det bästa. På barmhärtighet och något som kvarstår.

En kropp av kött och blod, livlig eller livlös, det gjorde detsamma. Den fanns där och den var där för dig. Värme på beställning, och ändå helt utan ansträngning. Tätt intill, ett hårt pulserande hjärta och jämna andetag. Jag nådde toppen och blev smekt av molnen. I svaga ögonblick kan allt vara perfekt. Ta det som erbjuds, det finns inget mer.

Fantasin vissnade och drömmen dog. Försök skämta bort det, men jag tror inte det går. Gör det som vanligt igen. Om allt var perfekt skulle inget vara som det är. Jag är inmålad i ett hörn och ser ingen väg ut. Släng ut mig i verkligheten igen. Skyddsnätet är under reparation. Jag har förlorat och börjar om från början igen.

Osynliga spår i tiden sätter upp en mall för fortsättningen. Inget blir detsamma igen. Nu viskar jag med tomheten och älskar med hjärnspöken. Mörkret utnyttjar mig och jag är försvarslös. Otrogna tankar sviker, hoppet är utom räckhåll. Nu stannar jag upp, men fortsätter gå. En bedövad själ har bara sig själv.