Efter ett flertal veckor ute i det fria gör jag nu nytta av min examen som nattarbetande industriknegare. Mycket självutvecklande. När jag cyklar hem i morgontrafiken är jag som en levande död och fullkomligt blåslagen, det senare beror nog mer på min fumlighet än uppgifterna i sig. Eftersom att jag fortfarande är kvar på de båda andra jobben har livet blivit ett allt svårare pussel. Dagarna flyter in i varandra och är som ett tv-spel, men istället för att få poäng för likviderade fiender samlar jag poäng för antal minuter insamlad sömn. Samtidigt som jag önskar hett att jag kunde vara mer vaken andra stunder. Inte för att jag någonsin har varit särskilt bra på det där med tv-spel.

     Min nya devis är att konstant gå runt med en red bull, in case of emergency. Red bull i största allmänhet är ju snuskigt och handväskvarm red bull i synnerhet är ännu värre, om ens möjligt, men vetskapen om att den finns där är betryggande. För att fira min nya tillvaro som utexaminerad köpte jag en ny liten handväska eftersom jag för första gången någonsin inte måste gå runt med en massa skolböcker vid alla tänkbara tillfällen och där bor nu den lilla aluminiumburken.

     Tillvaron är fortfarande datalös, tillika meningslös, så jag och högskolebiblioteket har blivit bästa vänner, eller mer än det, jag är i det närmaste en del av interiören. Efter att ha trakasserat alla delar av min omgivning i jakten på en lämplig datanörd som kunde lösa alla mina problem gav jag upp och lämnade in datorn till en professionell datasnubbe. Känns väldigt vuxet. Karln har haft datorn i en vecka nu och diagnosen är inte hoppingivande även om det inte ännu är en dödsdom, jag får vänta och se. Annars återstår det bara att fjäska för faderskapet.

     Veckans första dag var en mycket intressant episod. Dagen började med att jag släpade mig ur sängen på eftermiddagen för att inte komma försent till ett avtalat möte med en studievägledare. Jag hade ett fåfängt hopp om att hennes insats skulle lösa all min förlamande framtidsångest som genom ett trollslag, men inte det inte. Efter att ha pratat med den (mycket trevliga) kvinnan i nära en timme hade jag bara fler idéer. Hur jag någonsin ska kunna välja och bestämma mig för något är bortom mitt förstånd. Just nu försöker jag söka ett stipendium från SIDA för att genomföra en fältstudie i något spännande land, men högskolan verkar inte vara helt med på noterna.

     På söndag är det dags för personalkryssning, bara jag inte blir sjösjuk så ska nog det bli årets fest. På begäran ska jag senare avslöja sju sanningar om mig själv, men jag återkommer när jag har funderat ut sju som är förhållandevis rumsrena.