Efter en helkväll i en kjol som egentligen är ett ingenting slog baksmällan mig som en knytnäve i ansiktet. Igår klättrade jag upp på en omotiverat hög barstol och spanade in världens ballaste bartender in action (aka Lousie), helt utan att märka hur det blev hål i min tröja. Jag manipulerade samveteslöst till mig både gratis drinkar och öl fast jag är inte helt säker på hur det gick till, och trots detta är jag helt jäkla tokpank nu. Det som började med att oskyldigt hålla bästa vännen sällskap slutade i något helt annat, men det är dumt att klaga. Paraden av färgglada drinkar imponerade duktigt och desamma är nog ansvariga för det inte så melodiösa dunket innanför min panna.

Vi skyller allt på Lollo.

En viss liten person med vackra bruna ögon som egentligen borde ha försvunnit ur mitt liv för längesen slängde precis iväg ett sms och frågade hur gammal jag är. En sporadisk och stundtals lindrande dialog har nått klimax och nu vet jag inte om jag ska bli förvånad, förolämpad, ta det som en komplimang eller bara garva. Men det är ok, jag förstår fullständigt om han inte kommer ihåg min senaste födelsedag eller hur gammal jag blev, om jag var han skulle jag nog inte vilja minnas, men själv kan jag inte sudda ut bilden från näthinnan. Firandet hade ju sina ömma inslag, och om det nu skulle vara så att den lille någonsin bryr sig om att läsa här kan jag meddela att jag är hela 53 dagar yngre.

Nu ska jag hiva iväg ett sms och säga att en dam aldrig avslöjar sin ålder
 (och att en gentleman aldrig somnar).

Håll tillgodo.

Jag är ju så jävla påhittig ibland, så nu måste jag dela med mig av mina enastående insikter. Kom nämnligen på världen bästa liknelse för typ två sekunder sedan! Håll i er för här kommer den:

Edward i Twilight ser ut som mögelost smakar. Precis så är det.


För övrigt sitter jag i Karin Boye-biblioteket just nu och "pluggar". Kan inte påstå att det går särskilt bra, jag menar, jag tilldelas ju knappast några akademiska poäng för innehållet i bloggen.

     Mitt liv är lätt absurt. Jag pluggar, och pluggar, pluggar lite till och försöker utforska Uppsala däremellan. Häromsistens när jag var ute och sprang blev det en något längre runda än planerat eftersom jag kom helt vilse. Att lyckas springa vilse i staden man bor i är ju… absurt. Det faktum att jag har reducerats till en osjälvständig människa som bor i studentkorridor (ja, jag vet att jag är fördomsfull, men i min värld är den bara typ övervintrade tonåringar som lever såhär) är inte något som känns vettigt. Vetskapen om att mina bostadsködagar inte ens räcker till en städskrubb är inte heller direkt uppmuntrande.
      Men det finns de som har det värre. Jag har träffat på en gästdoktorand från Italien som är på tillfälligt besök i Uppsala. Hon berättade om en kille som hon har dejtat under en period hemma i Florens. Dryga 30år, har ett bra välbetalt jobb, är överväldigande förälskad, han är ett riktigt kap helt enkelt. Min nya vän försökte få tag i kapet häromdagen men han svarade märkligt nog inte i telefon. Efter två dagar av totalt tystnad hörde han av sig med fyra sms på raken, vari han redovisade komplicerade metaforer om myggor och andra oförståeliga utläggningar. Han avslutade det hela med ”I want to be a painter”. Jaha, har han gjort slut nu eller?

Resan är bokad och betald, avfärd 25e december. Nyår i Dubai på ett tokflådigt hotell är inte fel!

En annan del av Köping?

Vad stirrar den på?  Runt varje knut bemöts minna ögon av en något skräckslagen blick. Blicken kommer från en jag valt att kalla ”det märkliga fenomenet som snart lämnat oss”. Kanske blev den tvungen. Den såg ändå ut som en hälleflundra samt hade en morots sociala kompetens.  Vad mer som kan vara nämnvärt angående blicken var att jag trodde ögonen skulle ploppa ut vilken sekund som helst.

Den första tanken som sporadiskt stimulerar mina små hjärnceller när jag entrar den här platsen med ett leende är, varför ler jag? Borde jag inte skrika varför finns jag, och i nästa ögonblick blåsa skallen av mig med ett ryskt maskingevär? Nej! Jag ler. Låter dem inte vinna.
För mig till platsen där kvällens information ska sparkas över på mig. På vägen stöter jag på både det ena och andra. Förvisso bara glada ansikten vilket är trevligt. Notera att intelligensnivån på de jag möter hittills håller en relativt låg nivå. Efter att artigt sagt hej cirka tio gånger, når jag slutligen målet jag haft, inom en tidsram på ca 1minut. Fortfarande ler jag. Hur länge kan man gå runt och låtsas? Så länge som en hyfsat fet lön når ens konto varje månad är det knappast något problem.
Helt o relevant och trist information sköljs över mig som en hink porös avföring förmodligen skulle göra på bakfyllan en tidig söndagsmorgon.  
Med en fullständig mättnad av information kliver jag ut i ”verkligheten” med ett förtroendeingivande ansiktsutryck, enligt mig själv. Tittar mig omkring. Inser snart att jag lär vara ”the One”. Tack gudjävel! Jag biter ihop. Ägnar några tankar åt att det ändå är rätt positivt att ”hälleflundran” lämnat oss. Klarar inte av det där förbannade stirrandet. Ibland trodde jag hon var i maskopi. Hon var fan överallt. Ville hon nått? Såg ut som hon sålt smöret och stoppat plånboken i arselet.  Det kan ju förklara varför ögonen höll på att ramla ut.
Efter att noggrant studerat vart man applicerat alla produkter denna nya härliga dag beger jag mig ut för att ta en nypa frisk luft, innan jag kavlar upp ärmarna. Denna dag visade sig senare vara helt identisk med alla andra dagar i mitt liv. Jag är bered att ta mitt straff. Undrar vad jag gjort.

När det hade gått mindre än 24 timmar sen de gemensamma ordningsreglerna officiellt tejpats upp fanns det smutsig disk och tomma förpackningar att finna i köket. Hur kan det vara så svårt? Och jag vet precis vem det är som är ansvarig också. Är det ok att bli förbannad nu?


Jag måste lista ut hur kameran fungerar snart så jag kan lägga upp bildbevis.

     Det här med att bo i korridor är inte alls sådär mysigt som det kan verka vara. Mest snuskigt faktiskt. Jag surade till lite i förra veckan och satte upp en bestämd lapp i köket så idag har vi haft korridorsmöte. Det var mest jag som satt där och talade om att jag tycker att våra gemensamma utrymmen är äckliga. (Vilket de är.) Nu har vi iaf kommit överens om en uppsättning regler som ska efterlevas. Exempel:

     *Disk ska diskas, om man inte hinner ska man se till att den inte är ivägen för andra
     *Gamla förpackningar i kylen ska slängas av ägaren
     *Bänkar ska torkas av genast när behov uppstår

Man skulle ju kunna tro att vuxna människor kan hantera sånt utan nedskrivna regler, menmen... Nu har vi ett officiellt mötesprotokoll upptejpat på kylskåpet iaf.

     På tåget på väg hem till stan var jag rastlös som ett barn på julaftons morgon. Väl på perrongen slog industriluften mot mig som en våg av välvilja, och ett gammalt beroende blev genast tillfredställt. Älskade, hatade Eskilstuna levde upp till alla förväntningar. En trygg känsla av att vara hemma samtidigt som besöket ytterligare motiverade flytten. Inget kunde vara bättre. Jag blev bitvis brutalt påmind om varför jag längtat så efter att fly, men inte mer än att stoltliga staden känns som en bra grej.
     Jag älskar mina vänner, och de flesta av dem finns ju där, fina människor som dukar fram kaffe och bjuder på kramar när man behöver det som mest. Allt var precis som vanligt, precis som det ska vara. Det blev besök på platser jag besökt så många gånger förr, många kära återseenden, jag gästade Noahs dop och blev bortskämd hemma hos Mia och Jonas. En härlig helg i höstrusket. Inget tråkigt med allt det redan gjorda, bara bekant och bekvämt. Nu, ännu mer än förr, känner jag att jag verkligen har träffat rätt, att jag är precis där jag ska vara. Borta bra, men hemma bäst är inte en adekvat beskrivning av läget eftersom jag inte längre är säker på vad som egentligen är hemma, men Eskilstuna blir bättre på avstånd.

      Jag har ju varit lite knas på senaste, som en död fisk på stranden ungefär (torr alltså). Så jag bestämde mig för att gå i kyrkan, tänkte att det gör ju folk när de tycker att livet är drygt, och man måste ju inte tala om för någon att man har gått ur liksom. Innan gryningen i söndags rann jag därför ur sängen och drog på mig en klänning, för jag hade någon slags idé om att man borde vara fin i kyrkan (troligtvis åsamkat av en överdos av amerikansk skittv), och cyklade till domkyrkan för att gå på mässa.  
      En märklig tilldragelse minst sagt. Efter att snälla prästen Sven förklarat för mig hur man intar nattvard (inte direkt komplext, men jag hade ju inte en aning) gjorde jag det för första (och förhoppningsvis sista) gången i mitt liv. Och huga! Det smakar ju verkligen gift om det där, inte konstigt att folk går ur kyrkan. Han visade mig också skålen som de doppade mig i när jag döptes, fast jag vet ju inte riktigt om det är en bra grej att de har kvar samma efter 25 år. Sen snackade han ju den obligatoriska gojjan, men det enda jag har att säga om det är att om Jesus alltid är med mig har stackarn sett en hel del grejer som ingen behöver se. Det mest imponerande med den morgonen var nog ändå när jag lyckades säga ”fan” till prästen. Klockrent! Jag blev duktigt generad, väldigt klantigt, väldigt typiskt mig.
      Sen tände jag ljus, ägnade mig åt andakt en stund och kände mig som en aningen bättre människa när jag gick ut därifrån. Uppsala domkyrka är verkligen makalöst vacker, oavsett om Jesus har med saken att göra eller inte. Helt klart värd besöket.

     Det är så lätt att inte se. Saker hamnar i periferin, ett resultat av nonchalans. Jag kommer på mig själv med att sakna det som jag aldrig visste att jag förlorade. Men ibland blir man påmind om vad som är viktigt. Taket kraschar in och verkligheten andas tungt i mitt i öra. Gamla grejer blir aktuella igen, det förflutna hinner ikapp och kväver mig. Så jag tar en paus, från allt. I två dagar har jag gjort absolut ingenting och det känns helt rätt. Jag har bett läraren om ett par dagars uppskov med nästa inlämningsuppgift, och det finns tid till att vakna upp.
     Varje tragedi för med sig inspiration och det ska bli bättre nu. Jag ska bli bättre. Det är lättare att prioritera igen. Jag har kanske tagit på mig lite väl mycket, men i fortsättningen ska jag ge mig själv till det som förtjänar det mest. Det brinner en eld som värmer mer för varje dag, och nu jävlar, nu ska saker bli rätt. Jag har kanske inte gått ända fram, men jag har kommit en bra bit på vägen. Det finns ett värde i det okända och blommande nytt liv, jag längtar efter framtiden.

     I förra veckan fick jag hem ett mycket informativt brev vari jag meddelades att någon typ av människa skulle använda en huvudnyckel för att gå in hemma hos mig och mäta radonhalten. Jag uppskattade omtanken och noterade datumet, vilket var dagens datum. Imorse sprang jag i vanlig ordning runt som en yr höna och försökte inta ta min morgondos av kaffe samtidigt som jag förberedde mig inför dagens uppsatsopponering. På samma gång försökte jag även städa upp så mycket som anständigheten kräver inför ett främmande besök. Med andan i halsen lämnar jag således ett relativt välstädat korridorsrum och hinner (nästan) till skolan i tid.
     Nyss hemkommen var jag lite nyfiken på om jag skulle se några tecken på att ett besök faktiskt ägt rum, man vill ju inte panikstäda i onödan liksom. Och märk väl, det finns ett tydligt bevis på att någon har varit här, för toalettsitsen är uppfälld! Men jösses liksom, jag vet inte in jag tycker att man får använda toaletten hemma hos folk hur som helst, inte riktigt PK. Och om man nu verkligen måste gå, ja då får man väl gå då, men det minsta man kan begära är väl att man fäller ner ringen efter sig, det vet väl ändå alla.

      Söndagsmorgonångest är ju inte en helt obekant känsla, men den här morgonen är den något extra, inte alls som vanligt. I råkall gryning gick jag över gården till tvättstugan, tragik i helt nya proportioner. Jag borde inte ens kunna komma på tanken att tvätta den här tiden, nästan sorgligt. På området kan man se diverse tilltuffsade typer som börjar trilla in från efterfesten, och jag står nästan helt själv i tvättstugan. Men tacka fan för det, då kanske min tvätt kan få vara ifred för en gångs skull. Jag är duktigt trött på att folk ska riva ur kläderna innan maskinen fått gå klart. Jag menar, så intressanta kan ju inte mina trosor vara.
      Ja, jag min lilla nörd gör inget annat än att sitta med näsan tryckt så långt ner i kurslitteraturen som det möjligen går. Helgen spenderades med rödsprängda ögon framför datorn, hur nu fan kan man komma på att sätta en deadline till lördagkväll, inte okej. Efter ett antal år till i universitetsmiljön kommer jag ha samma taskiga hållning som IdolNiklas, och vara lika socialt kompetent som en folkskygg kannibal. Men alltså, det är fel att klaga. Jag är ganska nöjd ändå, för tycker faktiskt om skolan. I eftermiddag ska jag gå på visning av Uppsala slott med Jessica. Temat för visningen är blodiga incidenter, spännande grejer. Som sagt, jag är en nörd.

Här är konkreta bevis för att jag faktiskt hade ett liv innan Uppsala Universitet