En varm vind svepte in och jag tappade koncepten. Vad som var viktigt, och vad som bara var. En del som man bara borde ha låtit bli och det man skulle ha gjort. Omlindad som ett barn i varma armar gungades jag in i trygghet, och murarna föll. Mer ensam än någonsin förr, naken och öm. Utlämnad till det enda som var på riktigt. 
 

Fantasi blev vardag och drömmen sann. Någonstans fanns det något att återvända till. En fast punkt för min skull. Man kan göra allt av ingenting. Gränsen mellan tragedi och komedi är tunn. Att ge sig själv är att bli försvarslös, man kan bara hoppas på det bästa. På barmhärtighet och något som kvarstår.

En kropp av kött och blod, livlig eller livlös, det gjorde detsamma. Den fanns där och den var där för dig. Värme på beställning, och ändå helt utan ansträngning. Tätt intill, ett hårt pulserande hjärta och jämna andetag. Jag nådde toppen och blev smekt av molnen. I svaga ögonblick kan allt vara perfekt. Ta det som erbjuds, det finns inget mer.

 
En kall vind svepte in och förde kanske ljuset med sig. Jag vet inte om jag ser bättre nu. Ett knä i skrevet och ett slag i ansiktet. Lämnad till en fortsättning med vassa kanter. Man får vad man förtjänar, känga efter känga. Slåss med ord, för jag har inget annat kvar. Vi får se vem som kan säga mest. Jag offrar mig på envishetens altare. 

Fantasin vissnade och drömmen dog. Försök skämta bort det, men jag tror inte det går. Gör det som vanligt igen. Om allt var perfekt skulle inget vara som det är. Jag är inmålad i ett hörn och ser ingen väg ut. Släng ut mig i verkligheten igen. Skyddsnätet är under reparation. Jag har förlorat och börjar om från början igen.

 
Det finns dolda sanningar kvar i dunkel. Det som ingen förstår, fast det var nära ett tag. Det är nog bäst så. När jag vet hur det känns lovar jag att jag talar om det. Sitt inte och vänta, det kan ta ett tag. Jag anar stjärnorna, men jag tror att de brukade vara fler. Det enda som existerar är falska skratt i natten.  

Osynliga spår i tiden sätter upp en mall för fortsättningen. Inget blir detsamma igen. Nu viskar jag med tomheten och älskar med hjärnspöken. Mörkret utnyttjar mig och jag är försvarslös. Otrogna tankar sviker, hoppet är utom räckhåll. Nu stannar jag upp, men fortsätter gå. En bedövad själ har bara sig själv.

 

Jag slutar nu, låter det vara.
Fantastiska dagar får olyckliga slut. Mörkret hittar alltid sin väg. Fåfänga försök att fly är bara förgäves. Ge efter, men ge inte upp.

Man kan se saker i skuggor som inte finns. Man kan göra det lätt för sig och man kan göra det på riktigt. Det finns kanske ett mellanting, men det verkar oärligt. Det finns en mening i mina ord, man måste bara lyssna, och tro. Jag lyssnar, men jag vet inte om jag tror. Hittar inte lögnen, men den måste ju finnas där.


Totalt beroende
åsamkat av en ensam öppen hand
präglat av ett livslångt förtryck

Fasansfullt förgyllt
värdet reducerat till ett godkänt
fotfästet förlorat och fallet fritt
 
Avgränsat ingenting
påklistrad mening av oändlighet
rastlöst famlande i gryningstid

Missuppfattad frigörelse
skavsår av haltande förväntningar
desperata tankar av hopplöshet


Det kanske är lättare att förstå nu. Tänk på det en stund.
En girig mans tröst är ingenting värd.

Något som också var mitt togs ifrån mig, det känns inte riktigt rätt, nästan stöld, men ändå inte fel egentligen. Det var fegt, lite för enkelt. Jag har en egen vilja, och den kräver ett visst mått av hänsyn. Det finns ett tomrum som inte går att fylla igen. Livet bedrog mig och lyckan var förgänglig.

Det går åt båda hållen, dra det lite längre ändå. Se det som är och ingenting annat. Det var kanske enkelriktad tvåsamhet. Jag gjorde bort mig, kastade kärlek men ingen tog emot. Det är bara konstigt nu, hur önskningar kan förvandlas till kvävande tvång. Jag vet inte om jag är lurad eller bara dum.

Saker är värre än de behöver vara, onödigt. Trampa inte på, det finns konsekvenser. En historia är till ända, något annat börjar. Jag hoppas att det går bra. Tveksam på slutet, men det kanske klarnar. Fast jag har en besk smak på tungan. 

I två och en halv månad kämpade vi uppför backen. Varje mödosamt steg värt sekunden av lugn som inföll direkt efter. När vi väl var högt, högt uppe, tog det honom tio minuter att vända upp och ner på mig, för att sedan slänga ner mig mot asfalten med huvudet först.
Jaha, gjorde han slut, tänker ni nu.
Det gjorde han. Men det är inte som ni tror. Jag har aldrig fått mitt hjärta krossat förut. Jag visste inte hur det skulle kännas. Det suger, milt uttryckt

Hela två och en halv månad. En evighet av ömhet.
Men det är ju ingenting, tänker ni nu.
Det var faktiskt en betydelsefull tid. En tid fylld av första gången, av minnen. Allt det där som man sett på film, det hände på riktigt. Knäppt, cheesy, men så sant.

Så var den sagan slut. Mitt livs första riktiga förhållande.
Aha, hon är 15, tänker ni nu.
Det är fel, jag är 22år fyllda, nästan 23 faktiskt, lite segstartad bara.
Det var hans första också. Det var väl kanske det som var felet.

Det värsta är att jag inte kan tycka illa om honom, eller vara arg.
Ah, hon vägrar släppa taget, tänker ni nu.
Så är det inte heller. Jag vill inte ha någon som inte vill ha mig. Jag vill ha fantasin, annars vill jag inte ha något alls. Jag ville ju inte ha någonting alls egentligen.

Det här ska bli världens bästa break up har jag bestämt.
Och nu är hon naiv, tänker ni nu.
Det är inte rätt. Jag är stolt, och lite dum, men inte blåögd. Jag tänker inte sjunka, lägga mig på en låg nivå och svärta ner det som varit fint. Han är bra, jag är bra, men uppenbarligen inte ihop.

Det var larvigt perfekt romantik från början. Flicka möter pojke, pojke möter flicka. De finner tycke, men inget händer. De ses igen, två år senare, och flicka finner tycke igen och pojke fattar galoppen. Som en dålig roman. Jag ville inte först, det stod för mycket på spel, men han övertalade mig och jag föll.
Där fanns allt som jag inte ens trodde kunde finnas.

Jag ångrar att jag inte tog den lätta vägen ut. Bara sket i det. Jag hade ju tänkt så från början. Nu kommer jag att sakna allt.
Hans varma, nakna kropp intill min. Doften av hans andedräkt. Hans dåliga skämt. Mjölken i kylen och tandborsten i muggen. Hans nyckel på min knippa, leendet när han var glad. Hans hand på min höft och hans våta tårar när något var fel. Hans ostädade lägenhet som alltid luktade lite, lite omklädningsrum. Att det fanns någon att bry sig om och göra saker för. När jag vaknade mitt på natten av att han drog mig närmre. Att väcka honom på morgonen med tusen pussar.
Men mest av allt kommer jag sakna att gnida min kind mot hans.