Spatserande hem från skolan idag sprang jag på en mycket ung och förvirrad tjej som med en karta i handen generat frågade efter vägen. Därmed är den nya terminen officiellt inledd. Jag pekade hjälpsamt ut rätt riktning, flinande lite igenkännande i smyg och var nöjd med att vara på andra sidan om den situationen. Ironiskt nog kontrade jag med att strax efteråt gå vilse själv. Det existerar inga genvägar i Uppsala, så är det bara.
Väl hemma möttes jag av en överraskning i brevlådan, eftersom det inte fanns någon avsändaradress och jag inte väntade mig något paket överväldigades jag naturligtvis av nyfikenhet. Inte heller inuti omslaget fanns det några ledtrådar till vem som skickat det, så nu håller jag på att krypa ur skinnet. Uppenbarligen var det någon som vet vad jag vill ha, för det fanns ett par jättefina rosa torgvantar i paketet. Jag har några misstankar gällande avsändarens identitet, men tacktack vem du än är! Och inte för att gnälla, men adressen var lite fel och eftersom att jag gärna vill ha fler överraskningar på posten borde vi å det snaraste åtgärda situationen.

Mitt liv har helt oväntat blivit ganska exakt 100% mer intressant.
Förr, när någon frågade mig hur jag skulle spendera min dag 
svarade jag i princip alltid ”plugga”.
Nuförtiden svarar jag ”skumma mjölk” lika ofta.

Efter nästan ett dygn ute till havs är man mer än lite sliten så jag kraschade totalt igår kväll. Men det var det värt! Det bästa med färjefesten var att återse tjejerna igen. (Det här med att flytta från stan har ju uppenbarligen både sina fördelar och nackdelar.) Jag hade glömt vilken köttmarknad de där båtarna egentligen är så jag blev nästan lite chockad, menmen, det var bara att gilla läget. Jag skuttade glatt runt på dansgolvet (vilket jag aldrig gör) och slog ifrån mig ett (kändes det som) oändligt antal snubbar som alla tror att de är don Juan. Dagen efter önskar man ju alltid att båten skulle vara större än vad den är, men efter lite bakad potatis och taxfree shopping satte jag på bussen för att återvänta till ståtliga staden med min värdighet intakt.
Imorse kändes det ack för tydligt att julefriden är över när jag med andan i halsen kom in på jobbet med en minut eller två till godo. Jag är ganska säker på att jag klarat testet för basen var lugn som en filbunke hela dagen, fast det var inte jag. Verkade som att hela Uppsala bestämde sig för att fika typ samtidigt och det i kombination med ett nytt kassasystem var lite (läs: mycket) stressande. Imorgon ska jag stänga igen, så vi får väl se hur det går då.

Det här med semester är ju både bra och dåliga grejer. För jag var sjukt nöjd när jag låg stekte på stranden (så länge som min rastlösa själ nu pallar att steka), men det är ett sånt jävla antiklimax att återvända hem efter ett besök i paradiset. Som tur är har jag haft sällis av Elin, en mjuklandning i vardagen. Jag har ignorerat samtalen från min chef, fixat frillan och kommit efter i skolan. Nu är det finlandsfärja och ansvarslöshet för hela slanten. Ett sista andrum innan det blir verklighet och allvar.
Vi ses på andra sidan.

Let me tell you how it is. Air Baltic är precis vad det låter som, ett flygbolag helt i sin egen klass. Visstvisst, förseningar och sånt kan man ju överleva, men det här gänget lyckades dessutom köra transferbussen till fel flygplan och hade det så kallt att flygvärdinnorna jobbade med vantar på, bland annat. Aldrig mera Air Baltic. Ni kan ta det som en rekommendation.
I övrigt var semestern allt som den borde vara och ännu mer.
Vi har ju alla hört argumenten om att ”det inte spelar någon roll hur man bor för man ska ju ändå bara sova på hotellet” jag och brukar vara böjd att instämma. Men om man hamnar på ett ställe som det i Dubai då vill man inte lämna rummet. Förutom kök och vardagsrum hade vi varsitt sovrum, med tillhörande balkong och badrum. Det fanns mjuka morgonrockar, en toalett för eventuella gäster och alla bekvämligheter man kan önska sig. Efter att ha blivit bortskämd där vet jag inte om jag någonsin kommer kunna chilla på vandrarhem igen.
Vi besökte alla de måsten som staden erbjuder, typ världens största shoppingmall, världens högsta byggnad och världens lyxigaste hotell. (De är mycket för att vara mest och värst där nere.) Jag red på en kamel, något som djurvännen i mig inte riktigt är tillfreds med, och jag åkte på en vansinnesfärd i en bil med fyrhjulsdrift som dundrade upp och ner över sanddynerna i öknen, tydligen en vanligtvis mycket uppskattad turistattraktion. Nyårsafton var höjdpunkten då jag var i mathimlen på en vackert upplyst terrass och beskådade ett fyrverkeri som faktiskt var imponerande.
Där åker alla bil, och det gick knappt att gå någonstans för trafiken tillät det inte. Alla bilar såg ut som om de kom rakt ur ett avsnitt ur Cribs och folk körde som fullständiga idioter. På många ställen hade alla de byggen som finns överallt avstannat och stundtals kändes det som att man rörde sig i en spökstad. Busshållplatserna hade luftkonditionering, och överallt fanns det träd och blommor, trots hettan. Och man kan åka slalom inomhus, backen är komplett med lift och allt.
All in all, Dubai är ett mycket intressant och sevärt ställe. Där finns lite av allt, det är liksom bara lite mer än på alla andra platser. Om jag skulle beskriva staden med ett ord skulle det vara
absurd.

Nej, jag är inte bortrymd med någon mystisk oljeshejk, för det fanns inga sånna kvar. Men jag är vackert solkysst och äckligt bortskämd efter en vecka i lyxiga Dubai.
Gott nytt år!





Jag har finfrämmande, så kanske, kanske inte skriver jag mer snart.