Ett halvt steg utanför dörren och vinden sänder isiga örfilar mot alla oskyldiga. Efter bara en sekund har snön nått in i varenda vrå, inga kläder i världen kan hålla den borta. På den korta stund det tar att vrida om nyckeln i låset hinner fingrarna bli illröda och stela, och även efter att de är gömda i vantens efterlängtade värme är de som sten. Det är svårt att andas för att luften är så kall, det river i lungorna. Under de första minuterna utomhus gör ansiktet ont av kylan, men strax är allt bortdomnat. När man väl är inne igen börjar kroppen sakta tina upp, och då kommer den brännande, svidande känslan. Rekordet är -37C, känn på den. En dag slutade hälften av apparaturen i huset fungera för det var så kallt, bland annat min spaceheater, ett pikant moment 22.

       Livet här på CrackStreet (som min gata är allmänt känd som/för) går i övrigt alldeles utmärkt. Det finns dock en knäpp liten tant som brukar sitta i sin bil precis utanför vårt vardagsrumsfönster hela kvällarna, med undantag av detta synes inget suspekt. Jag huserar numera med Katey, Julia, Tandra och Dustin, samt Lucy- the hamster. Fast Lucy spenderar större delen av hennes tid i tvättstugan för hon envisas med att föra en massa oväsen i tid och otid, och allra helst när vi ska sova. Sammantaget trivs jag bra mycket bättre här nere i huset än uppe på campus. Jag är ingen beundrare av isolering.

        När man är ett helt gäng som lever kollektivt finns det märkbart varierande definitioner gällande städning. Personligen skulle jag vilja påstå att det är ganska grisigt i köket för det mesta. Fast jag tycker jag hanterar situationen ganska bra, trots min lätt pedantiska sida. Jag smyger helt enkelt ut och städar så fort ingen är hemma, brukar passa på att desinfektera allt som går samtidigt, och på så sätt finner jag sinnesro. Annars kan man helt enkelt blunda.

        Skolan går som en dans (med svåra steg). Jag har en väldig massa att göra hela tiden, jag tar fler kurser den här terminen, men det är bara fint för det håller tristessen på avstånd. Nu när man ogärna sätter snoken utanför dörren mer än absolut nödvändigt är all distraktion välkommen. Det går långsamt framåt. I det stora hela måste jag tillstå att jag är mycket stolt över min egen prestation, jag har nog inte pluggat så här mycket i hela mitt liv sammanlagt. Jag lär mig en hel massa saker. Det kanske inte alltid är så väldigt användbart, jag fokuserar på personlig utveckling, ett bra koncept.

       I övrigt har jag varit på ett par matcher, och som jag brukar säga: det är inte bra hockey, men det är rolig hockey. The PG Cougars är inga hjältar direkt. Var på en skoldans också, och det var precis som det låter. Har fortfarande inga bestämda planer för reading break, men Mexico känns troligt. Jösses, om jag skulle behöva lite värme nu.

      Jag är så trött på att inte förstå, på att inte veta. På att lystna till andras fotsteg, på allt ibland. Jag undrar vad jag gör här egentligen. Jag undrar om det var bättre förr eller inte. Jag undrar om det någonsin blir annorlunda. Det är svårt att veta och onödigt att gissa, så jag går vidare så gott det går. Det går inte att mäta lycka.

       UNBCs korridorer är fulla av studenter jag inte känner, men de ekar tomma i avsaknad av gamla vänner. Jag söker efter ansikten som inte längre finns. Mathilda kom tillbaka idag. Invalsande i mitt rum och in i mitt liv, tacka fan för det. Det är som alltid en kall natt men Mathilda lyser starkt.

       Det är klent att inte palla under trycket. Stolthet kan vara en riktig plåga. Inga mera frivilliga lördagskurser, engelsk grammatik är ju inte direkt upphetsande ändå. Försöker slappna av med radio, att lyssna på svenska är en klen tröst. Inte för att jag har en massa hemlängtan, jag är mest bara sick and tired of being sick and tired som Tiffany sa.

        Skolan går bra, lärarna är vettiga och kurserna intressanta. Läxorna är många, men allt för att fylla tomrummet. Kathy är min hjälte och bjuder på kinamat, jag regerar med pinnarna nu. Det snöar, men man fryser inte till is när man går ut. Tatueringen läker fint och kliar nästan inte alls längre. Det är svårt att vara nöjd. Reading break is coming up och jag vet inte vad jag ska ta mig för. Några idéer?

Vakna

Du tror att du är bäst. Kom ner, se det som verkligen är.

Förstå

Jag vet inte varför du fortfarande är kvar. Jag har ingenting du vill ha.

Ja tack

Ge dig av och försvinn. Ta med dig det som är ditt, det som var, allt snack.

Nej tack

Jag vill inte vara ensam. Rummen känns stora, väggarna skriker och jag är tyst.

Sluta

Bänd inte tungan om ord som låter fel. Har man lagt sina kort får man gilla spelet.

Adjö

Fotspår i vit dimma försvinner och finns inte mer. Du finns inte mer.

       Dagarna i Kelowna var lata dagar, men det hör ju jullov till tycker jag. Fast jag upptäckte ett nytt guldkorn i livet. Om man går ut och äter lunch här i canadaland så har restaurangerna specialpriser på vissa drinkar vid lunch. Så jag satt glatt någonstans varje dag vid lunch och drack färgglada drinkar fulladdade med socker, och det var härligt! Annars så gjorde jag och min nya vän Meghan mest ingenting speciellt och ändå var det alldeles fantastiskt kul. Vi bilade runt Kelowna, utforskade downtown och gick på promenader. På kvällarna åt vi kex och ost till middag, kollade på film och hade sex and the city maraton. Perfekt helt enkelt.

      Det mest spännande som hände (föräldrar kan hoppa över det här stycket) var att jag gick och tatuerade mig igen! Så nu har jag en fjäril på ryggen också. Det är sant som de säger, man blir beroende och så fort man har skaffat en vill man ha fler! Jag satt där i 3½ timmar och det var riktigt plågsamt. Efteråt värkte nacken av bara satan och det kändes som när man har suttit ute i solen för länge. Jag var yr, illamående och kände mig febrig, men det var det värt! Brian som tatuerade mig var väldigt trevlig (och söt) så det gjorde ju hela upplevelsen lite lättare.

      Efter fyra dagar av girltalk var det dags att sätta sig på nattbussen till PG. Det skulle vara lögn att påstå att jag hade någon som helst längtan tillbaka till hit, men det är ju bara att ta sig i kragen och genomleva. Bussen tog 12 timmar, och tro mig, det går inte att vara bekväm på en buss i 12 timmar, jag provade alla positioner som är möjliga på de där sätena.

      Världens snällaste Kathy kom och hämtade mig imorse klockan 6.05 och sen fortsatte jag dagen med att sova på hennes soffa i några timmar. Jag har befriendat mig med mina nya roommates och redan nu verkar det som att jag kommer att trivas mycket bättre här än på rez. Jag började iofs det hela lite förargligt för jag lyckades låsa mig ute ur mitt rum på eftermiddagen och fick ringa hyresvärden. Nu ikväll hela gänget ute och åkte pulka! Hur kul som helst, toboganing kallar de det för här.

      Annars så rullar det på och ingenting är som jag hade trott att det skulle vara, men det kan ju vara både bra och dåligt. Jag vet inte ännu. Vissa saker tar tid innan de sjunker in och just nu befinner jag mig i den vadderade bubbla som canadaland faktiskt är. 

       Vi lämnade Vancouver tidigt på morgonen och vägarna var redan svåra att ta sig fram på, det snöade, vilket är ovanligt i Vancouver. Sen yrade det hela vägen till Castlegar. Det var halt och igensnöat på vägen genom bergen men efter 11 långa timmar var i äntligen framme. Del två av semestern är nästan över och ärligt talat så känns det som om jag har spenderat större delen av den här etappen uppkurad i ett hörn av soffan framför brasan, med en god bok eller framför en film. Ägnade i och för sig rätt mycket tid med hunden, Piper. Börjar nästan tro att jag är en hundmänniska ändå.

        Jag gjorde en hel del annat också. Vi sysselsatte oss med diverse julpyssel, dekorerade pepparkakor, satte upp tingeltangel och klädde julgranen. I familjen Barlow anses den svenska flaggan vara en juldekoration och det var ju annorlunda, men uppskattat på ett patriotiskt vänster. Innan juldagen hade vi en stor julfest där alla sjöng julsånger och drack bål. Det var trevligt, men jag vet inte hur många gånger jag berättade för främlingar att jag var en svensk kusin som var i Kanada för ett år som utbytesstudent, kändes som om jag rabblade en barnramsa. En kvinna på festen var helt övertygad om att vi pratar franska i Sverige.

       Sen kom själva julen, det kändes mer än lite konstigt att fira med en ny familj men allt var väldigt trivsamt ändå. Vi gick upp på morgonen och öppnande paket i pyjamasen, och efter det kändes det som att julen redan var över, lite antiklimax där. Julmaten är ju inte direkt imponerande heller, jag förstår inte riktigt hur man kan tycka att stuffing är gott. En dag åkte vi längdskidor och det är hårdare än vad det ser ut. Efter tre kilometer var jag helt död, men jag kämpade på ganska duktigt ändå. Jag försökte införliva lite svenska traditioner hos familjen också, så jag köpte Annas pepparkakor i den lokala mataffären och gjorde egen glögg, vilken inte alls smakade som på riktigt, men den gick ner ändå. Sen har jag bakat hur många kanelbullar som helst, familjen äter dem till frukost, lunch och middag.

       Jag, Linds, Cheryl och deras vänner Sheila och Megan spenderade ett par dagar i USA. Det var minst sagt intressant att ta sig över gränsen, amerikanerna tittade på mig som om jag var en efterlyst terrorist och frågade mig en massa dumma frågor. Nej, jag tror inte på folkmord, jag har inga planer på att kidnappa några amerikanska barn och  alldeles uppenbarligen var jag inte involverad i andra världskriget. Sen tog de kort på mig och mina fingeravtryck, så nu finns jag väl i något register med diverse andra suspekta kandidater. Väl där bodde vi på hotell, åt ute på restauranger och shoppade hela dagarna. Det var kul, men till och med jag kan få nog av shopping efter ett tag. Nyår kom och gick nästan utan att jag märkte det.

      Nu är det dags för den sista delen av semestern, men det är ändrade planer. Jag ska inte åka iväg och slappa på hotell, utan jag ska åka och hälsa på min nya vän Meg. Hoppar på Greyhound bussen till Kelowna imorgon bitti och stannar borta i några dagar, det blir säkert kul. Efter det är det dags för PG igen och det skulle vara lögn att säga att jag ser fram emot att åka tillbaka dit.

     Som sig bör avslutar jag med en kort summering av 2007. Det var en hel del upp och ner som vanligt, men sen så landade jag i Kanada och det är ju ovanligt. Man säger ju alltid att det är så många saker man skulle göra annorlunda nu när man kan börja om så vi får väl se vad som händer framöver. Året var väl både bra och dåligt men jag kan inte påstå att jag skulle vilja genomleva det igen. Ny tid, ny strid.