Det största i mitt liv just nu är den här förbannade uppsatsen, den vill bara inte ta slut! Jag har gjort massor, och korta stunder är det faktiskt intressant, men mest är det bara sjukt stressande och jag vill inte ens tänka på allt som är kvar. Det finns tillfällen när jag har suttit och stirrat på en dataskärm i tio timmar i sträck och knappt minns vad jag heter längre. Brutalt. Sen att min egen dator gick och dog har ju inte hjälpt saken. Så nu sitter jag och häcklar i skolans datasalar mest hela tiden, och det kan tyckas vara ett lyxproblem, men ändock, det är ett problem. Mycket opraktiskt om inte annat. Största paniken nu är att jag inte kan få till de där intervjuerna, svårt att få tag i folk, och de man väl får tag i har ingen tid.

     För att hålla mig till skolan kan jag berätta att jag faktiskt fick tummen ur och skrev tentan i personlighetspsykologi som har släpat i ett och ett halvt år nu. Emellertid fick jag inte tummen ur vad gäller pluggandet så jag gick dit och försökte minnas så mycket som möjligt och det var väl på håret att det gick vägen. Med lite tur blir jag godkänd och då är saken ur världen. Det är sånt som märks helt enkelt.

     Jag kan inte påstå att jag har ett särskilt aktivt sällskapsliv, men det betyder ju inte att det inte händer grejer för det. Jag har väl lyckats ta mig ut till krogen ett par gånger och konsumerat (för stora) mängder alkohol, men det är ju inte direkt självutvecklande. Inte desto mindre välbehövligt. På torsdag ska jag informera intresserade studenter om hur det är att vara utbytesstudent, så då kan ni ju komma och lyssna om ni vill höra mig mala på. Det blir nog bra det där.

     Så till helgen, den händelserika helgen. I fredags kommer jag ifrån skolan runt 19 tiden och cyklar lättat hemåt. I forsparken är det värsta uppbådet med ambulans, polis och brandkår så det är ju inte utan att man undrar vad som händer. Då ser jag en ung kvinna som står på tågbron, och bara ett par meter ifrån henne står tåget. Det värsta var när hon alldeles hjärtskärande skrek att hon vill inte leva mer. Det skakade om mig ända ner till fotknölarna. En massa gamla känslor kommer upp och det hela var (är) faktiskt väldigt jobbigt. När jag kunde andas igen åkte jag och Barbie hem till Petra och jag fick fredagsmysa med min stora kärlek Noah. Han luktar fortfarande bebis och han håller på att lära sig sträcka ut tungan. Jag vet att barn aldrig har varit min grej, men det är väl ett ålderstecken, eller så är det Noah som är så speciell (jag tror på det senare).

     I lördags jobbade jag på Statt och jag var väl bara halvpeppad på grund av det ena och det andra. Runt tolv står jag där och slänger ut korten och har kommit i bra form när spelarna började klaga på att det droppade vatten från taket. Det var ju märkligt, men inte så mycket jag kunde göra åt saken. Efter ett tag stängde jag bordet och tänkte att jag skulle kolla in läget ändå, och jösses, det var vatten överallt. Plaskplask liksom. Det var några trevliga idioter som hade saboterat toaletterna vid konferenslokalerna så de blev tvungna att utrymma hela stället. Folk kan ju vara jäkligt sviniga ibland. Så det sprang runt en massa brandmän och poliser där med. Det var halvkaos och vi försökte ju fixa kassorna fast alla chefer var grymt upptagna. Stackars Jonas var helt genomsur så Mia fick komma med kläder.

     För övrigt är det dåligt med julstämning, regn och rusk är inte särskilt uppmuntrande. Sen ska jag jobba hela julen i så det blir inte mycket tid över. Så ska jag vara husvakt igen, det blir konstigt att inte vara hemma på jul, men det är ju skönt att ha ett helt hus att röra sig i. Den här gången ska jag nog till och med lista ut hur diskmaskinen fungerar.

Förrsten är Nikkybends världens bästa band.