Det är så lätt att inte se. Saker hamnar i periferin, ett resultat av nonchalans. Jag kommer på mig själv med att sakna det som jag aldrig visste att jag förlorade. Men ibland blir man påmind om vad som är viktigt. Taket kraschar in och verkligheten andas tungt i mitt i öra. Gamla grejer blir aktuella igen, det förflutna hinner ikapp och kväver mig. Så jag tar en paus, från allt. I två dagar har jag gjort absolut ingenting och det känns helt rätt. Jag har bett läraren om ett par dagars uppskov med nästa inlämningsuppgift, och det finns tid till att vakna upp.
     Varje tragedi för med sig inspiration och det ska bli bättre nu. Jag ska bli bättre. Det är lättare att prioritera igen. Jag har kanske tagit på mig lite väl mycket, men i fortsättningen ska jag ge mig själv till det som förtjänar det mest. Det brinner en eld som värmer mer för varje dag, och nu jävlar, nu ska saker bli rätt. Jag har kanske inte gått ända fram, men jag har kommit en bra bit på vägen. Det finns ett värde i det okända och blommande nytt liv, jag längtar efter framtiden.

     I förra veckan fick jag hem ett mycket informativt brev vari jag meddelades att någon typ av människa skulle använda en huvudnyckel för att gå in hemma hos mig och mäta radonhalten. Jag uppskattade omtanken och noterade datumet, vilket var dagens datum. Imorse sprang jag i vanlig ordning runt som en yr höna och försökte inta ta min morgondos av kaffe samtidigt som jag förberedde mig inför dagens uppsatsopponering. På samma gång försökte jag även städa upp så mycket som anständigheten kräver inför ett främmande besök. Med andan i halsen lämnar jag således ett relativt välstädat korridorsrum och hinner (nästan) till skolan i tid.
     Nyss hemkommen var jag lite nyfiken på om jag skulle se några tecken på att ett besök faktiskt ägt rum, man vill ju inte panikstäda i onödan liksom. Och märk väl, det finns ett tydligt bevis på att någon har varit här, för toalettsitsen är uppfälld! Men jösses liksom, jag vet inte in jag tycker att man får använda toaletten hemma hos folk hur som helst, inte riktigt PK. Och om man nu verkligen måste gå, ja då får man väl gå då, men det minsta man kan begära är väl att man fäller ner ringen efter sig, det vet väl ändå alla.

      Söndagsmorgonångest är ju inte en helt obekant känsla, men den här morgonen är den något extra, inte alls som vanligt. I råkall gryning gick jag över gården till tvättstugan, tragik i helt nya proportioner. Jag borde inte ens kunna komma på tanken att tvätta den här tiden, nästan sorgligt. På området kan man se diverse tilltuffsade typer som börjar trilla in från efterfesten, och jag står nästan helt själv i tvättstugan. Men tacka fan för det, då kanske min tvätt kan få vara ifred för en gångs skull. Jag är duktigt trött på att folk ska riva ur kläderna innan maskinen fått gå klart. Jag menar, så intressanta kan ju inte mina trosor vara.
      Ja, jag min lilla nörd gör inget annat än att sitta med näsan tryckt så långt ner i kurslitteraturen som det möjligen går. Helgen spenderades med rödsprängda ögon framför datorn, hur nu fan kan man komma på att sätta en deadline till lördagkväll, inte okej. Efter ett antal år till i universitetsmiljön kommer jag ha samma taskiga hållning som IdolNiklas, och vara lika socialt kompetent som en folkskygg kannibal. Men alltså, det är fel att klaga. Jag är ganska nöjd ändå, för tycker faktiskt om skolan. I eftermiddag ska jag gå på visning av Uppsala slott med Jessica. Temat för visningen är blodiga incidenter, spännande grejer. Som sagt, jag är en nörd.

Här är konkreta bevis för att jag faktiskt hade ett liv innan Uppsala Universitet

     Som fågeln Felix reste sig ur askan har Gudryn återuppstått för att åter kasta ljus över mörkret. Nyhetens behag avtog och jag lullades in i rytmen igen. Att flytta ifrån stan kan i det närmaste beskrivas som ett ansiktslyft. Det finns nya människor att prata sönder, ny luft att andas och nya platser att upptäcka. Den atmosfär som omger ståtliga Uppsala är svår att likna vid något annat, det finns ett intellektuellt liv här som kan inspirera vem som helst till högtflygande ambition, det luktar akademisk elit. Gatorna ekar inte ihåligt strax efter att butikerna har stängt och i jämförelsen framstår Eskilstuna som en spökstad.
     Det skulle vara ren och skär lögn att påstå att jag inte drabbas av hemlängtan, konkreta bevis för denna trängtan har stundtals åskådliggjorts. Jag saknar det bekanta även när jag utforskar det främmande. Ett erbjudande om återvändo lockade förföriskt en sekund, en gammal röst gjorde sig på nytt hörd och tvivlet kom på återbesök. Efter två steg in i det vackra universitetshuset var känslan som bortflugen och ersatt med löften om återupprättelse. Jag börjar så smått hitta tillbaka till mig själv medan jag går vilse på smala gator häruppe.
      Jag är numer en av alla dom som bor i korridor, och jag är en av alla dom som inte riktigt är nöjda med att bo i korridor, men ändå så har jag landat och trivs betydligt bättre med situationen än mitt cyniska jag hade förutspått. Skolan tar upp i stort sett all min tid, en stor anledning är att jag tog på mig en extra kurs i juridik på distans. En stor del av min tid som inte upptas av studier disponeras av andra förehavanden, jag knyter kontakter (läs: slickar röv). Jag frodas helt enkelt.
      Inget blir som man har tänkt, romantiska idéer ersätts med verkligheten. Det är så det är, det varken bra eller dåligt. Nu ska jag ta tag i mig själv, sikta in mig på ett mål och göra upp en plan, och jag ska försöka att inte slå ner rötterna för långt ner i marken innan tjälen kommer. Jag hoppas att något riktigt händer snart, det var allt för länge sen nu. Uppsala är bra skit!

För övrigt hade jag tänkt komma på återbesök i stan helgen vecka 45, för då ska världens bästa kille döpas, så om man vill se mig då är jag öppen för förslag!