Efter ett flertal veckor ute i det fria gör jag nu nytta av min examen som nattarbetande industriknegare. Mycket självutvecklande. När jag cyklar hem i morgontrafiken är jag som en levande död och fullkomligt blåslagen, det senare beror nog mer på min fumlighet än uppgifterna i sig. Eftersom att jag fortfarande är kvar på de båda andra jobben har livet blivit ett allt svårare pussel. Dagarna flyter in i varandra och är som ett tv-spel, men istället för att få poäng för likviderade fiender samlar jag poäng för antal minuter insamlad sömn. Samtidigt som jag önskar hett att jag kunde vara mer vaken andra stunder. Inte för att jag någonsin har varit särskilt bra på det där med tv-spel.

     Min nya devis är att konstant gå runt med en red bull, in case of emergency. Red bull i största allmänhet är ju snuskigt och handväskvarm red bull i synnerhet är ännu värre, om ens möjligt, men vetskapen om att den finns där är betryggande. För att fira min nya tillvaro som utexaminerad köpte jag en ny liten handväska eftersom jag för första gången någonsin inte måste gå runt med en massa skolböcker vid alla tänkbara tillfällen och där bor nu den lilla aluminiumburken.

     Tillvaron är fortfarande datalös, tillika meningslös, så jag och högskolebiblioteket har blivit bästa vänner, eller mer än det, jag är i det närmaste en del av interiören. Efter att ha trakasserat alla delar av min omgivning i jakten på en lämplig datanörd som kunde lösa alla mina problem gav jag upp och lämnade in datorn till en professionell datasnubbe. Känns väldigt vuxet. Karln har haft datorn i en vecka nu och diagnosen är inte hoppingivande även om det inte ännu är en dödsdom, jag får vänta och se. Annars återstår det bara att fjäska för faderskapet.

     Veckans första dag var en mycket intressant episod. Dagen började med att jag släpade mig ur sängen på eftermiddagen för att inte komma försent till ett avtalat möte med en studievägledare. Jag hade ett fåfängt hopp om att hennes insats skulle lösa all min förlamande framtidsångest som genom ett trollslag, men inte det inte. Efter att ha pratat med den (mycket trevliga) kvinnan i nära en timme hade jag bara fler idéer. Hur jag någonsin ska kunna välja och bestämma mig för något är bortom mitt förstånd. Just nu försöker jag söka ett stipendium från SIDA för att genomföra en fältstudie i något spännande land, men högskolan verkar inte vara helt med på noterna.

     På söndag är det dags för personalkryssning, bara jag inte blir sjösjuk så ska nog det bli årets fest. På begäran ska jag senare avslöja sju sanningar om mig själv, men jag återkommer när jag har funderat ut sju som är förhållandevis rumsrena.

      Så, till sist, efter många om och men, och mycket gnäll blev den där uppsatsen färdig. Efter ett flertal arga telefonsamtal från min sida lyckades jag råda bot på problemet med handledaren som inte läser sina mejl, så jag fick gå upp på opponering och han fick pallra sig ner till Tuna. Inte mer än rätt. Fast jag lyckades ju få dåligt samvete över att jag skällde på honom så fort jag fick chansen, så det slutade med att jag skickade ett mesigt mejl och bad om ursäkt. Han ringde förresten idag, han sa att han hade ringt fel men personligen tror jag att han saknar mig. Det bor en liten maschokist i oss alla.

       Uppsatsångesten är härmed officiellt ersatt med vuxenlivsångest. Halleluja. Det finns en oändlig mängd alternativ där ute i världen och det är ju helt omöjligt att välja. Jag blir liksom förlamad inför själva tanken. Det är bara att ta sig i kragen och göra det bästa av situationen, jag söker jobb och undersöker allt jag kan komma på. Jag ser inget slut på eländet. Om det är någon som kan ge mig en sysselsättning är det bara att höra av sig. Jag är öppen för mycket just nu, men verkligen inte allt.

      Datorn är fortfarande död och jag är frustrerad, så om något datasnille känner sig peppad får man gärna ta sig en titt. På onsdag ska jag börja skolan igen. (Ja, jag vet, jag är knäpp, men något måste man ju roa sig med medan man väntar på att livet ska börja.) På fredag ska jag på medarbetarsamtal med min chef, mycket mystiskt. Jag har aldrig träffat karlen förut och jag har ingen aning om vad han kan ha på hjärtat. Det är sånt som märks.

Jo, förresten, jag är ju beteendevetare nu! Lite ballt ändå, eller mest bara skönt.

Först blir jag utkörd från datasalarna av en trevlig vakt som tålmodigt står och ser på hur skrivaren bestämmer sig för att tugga upp alla papper och således tömma mitt utskriftskonto. Sen så stannar jag uppe hela natten och sitter och fasar över hur Sveriges juniorlag förvandlas till yra höns som inte kan hålla i en puck framför Canadas juniorlag. Jag tar det personligt.  Jag vaknar och går till skolan för att avsluta min uppsats fast jag känner mig som en levande död.  Efter lite kreativitet lyckas jag skriva ut uppsatsen fast det inte går att fylla på utskriftskontot eftersom det är röd dag. Då ska ju givetvis skrivaren lägga av igen. Efter ytterligare lite kreativitet får jag ut uppsatsen, rättar stavfelen och ska skicka in helvetet till examinatorn. Då får jag veta att jag får inte gå upp på opponering för min handledare glömde kolla sin mejl så han var ovetande om det faktum att uppsats faktiskt var färdig! Inte ett bra dygn.