För första gången på nära tio år samlade vi oss för en resa i tiden vid ett högt bord i Gamla Stan. Det hade kunnat vara sentimentalt, nostalgiskt och bättre förr. Men det var mest hemtamt och kanske en aning dekadent när vi drack fuskchampagne och övertalade barkillen att ta turistkort på oss. När Lasse Winnerbäck plötsligt trampade fram i snön på andra sidan fönsterrutan kändes det nästan regisserat. Vi ramlade runt i dåtid, nutid och framtid och kunde, inte helt utan motstånd, konstatera att vi sakta förvandlas till våra föräldrar och blir det som vi svor att vi aldrig skulle bli. Med bästa barndomsvännerna är det som det borde vara.    

Det är något med det här jobbet som jag har gått och skaffat mig som är lite fel. Att vara caféslav är väl ungefär samma sak på alla ställen, de andra tjejerna är schyssta och tiden går för det mesta fort. Men gubben som styr och ställer på det där haket är inte riktigt som han bör. Han verkar ha som mål att riktigt trycka ner mig i skosulorna. Tjejerna säger att han bara testar mig, att det blir bättre sen, men frågan är ju vart gränsen går. Jag behöver bara ta två steg innanför dörren innan jag känner hur min redan kortväxta gestalt blir ännu mindre. Hela upplägget är faktiskt lite knäppt. Redan min andra dag lämnade gubben mig ensam i flera timmar, och medans paniken lurade alldeles runt hörnet sprang jag fram och tillbaka och försökte ordna till alla stängningsrutiner. En situation jag på ett imponerande sätt bemästrade, fast det inte alltid flyter lika bra. Häromdagen när jag stod ute i köket och långsamt förvandlades till en Marilyn Manson-kopia medans jag skar lök kände jag hur mitt utseende speglade min sinnesstämning. Imorgon ska jag öppna för första gången, och jag har en känsla av att jag kommer få sköta också den biten själv.
Kom gärna in och säg hej, men beställ inget avancerat.


Förresten ringde Lousie nyss. Hon stod i kassan på Ica. Hon blev nekad att köpa red bull för hon hade inget legg med sig. Det gjorde min dag.  Nu ska jag till storstan en snabb sväng.

Han är lönnfet och ser på nära håll ut som ett ollon med onaturligt rosa läppar, men skit i det. Jag var tveksam till om han verkligen skulle kunna vara rolig i 90 minuter rakt av, men det var han, lätt. Inga torra färdsträckor som på Norra Brunn. Men killen kan inte vara så arg och elak som han ger sken av, för då skulle det där leendet som smyger i mungipan inte vara där. Sammanfattningsvis var onsdagskvällen en mycket bra kväll, också tack vare Tompa och Katalin. Och ja, man får skämta om vad som helst, om man kan göra det som Magnus Betnér.
Till min egen överväldigande besvikelse måste jag skjuta på det där med hemvändning ett tag nu. För jag har typ fått ett jobb. Och det är bra grejer, för det är inte så att jag dricker snabbkaffe för att jag gillart liksom, CSN dränker en ju inte i förmögenheter. Vi får se hur det hela utvecklar sig. Jullov är bra skit. Fast med allt som är på tapeten nu har jag tappat fotfästet en aning och blev nästan förskräckt när jag insåg att det är fredag idag.
To be continued.

Jag har varit snäll i år, väldigt snäll. Så om jag kunde skulle jag krypa upp i ditt knä, dra dig i lösskägget och fyra av mitt bästa fejksmile medan jag leverar önskelistan, men nu går ju inte det. För den goda sakens skull lägger jag istället upp den här och håller tummarna i väntan på en god fortsättning. Jag har tänkt till ordentligt, och har försökt hålla mig inom rimlighetens gränser, så det räcker med en. Tack på förhand.

                              Marcus Birro
                              Filip Hammar
                              Gustav Fridolin
                              Magnus Betnér
                              Den söta australienaren som jobbar på Stocken ibland


Om någon nu skulle känna någon söt, smart, talangfull, engagerad, världsvan och ambitös singelkille som är relativt tillgänglig och har ett ypperligt sinne för humor är jag ju inte helt omöjlig. Bara nästan.

Jag vill inte beröra utfallet i årets upplaga av Idol, den lilla sparrisen vann och alla fjortisar med tindrande ögon fick sitt halleluja moment, och jag bryr mig inte. Alls. Typ. Annars är jag nyligen hemkommen från Örebro och bästa pappahelgen ever. Jag är fullproppad med pepparkakor, klapparna är inhandlade och julstämningen var oundviklig när fantastiska pappan bjöd på varm glögg. Det blev en hotellfruskostpåcafé med Tesan, och en intelligensbefriad biofilm där den osannolika hjälten får (tillbaka) den tveksamma kvinnan trots att LA försvinner ner i ett hål och större delen av mänskligheten utplånas inom loppet av timmar. Jag blev bra bortskämd, vilket var välbehövt och uppskattat. När jag skulle åka tillbaka till ståtliga staden var jag alltså långt ifrån laddad, och det blev inte bättre av att jag hamnade på bussresan from hell med förseningar, sura tanter och ett tryckande behov. Min tveksamhet visade sig vara befogad när jag kom fram till en dugligt grisig korridor. Tokplugg i några dagar och favorit i repris med Magnus Betnér står på schemat innan det är jullov. Då kommer jag hem. 
                                                                         
          Peace out!