Så nu är vi mitt uppe i finalexam period här. Det betyder pluggpluggplugg, konstant. Kanadensarna är inte särskilt pedagogiska alls. Jag är fruktansvärt uttråkad! Fast det är ju bara en vecka och två tentor kvar, sen åker jag härifrån. Jag önskar att jag hade något spännande att rapportera, men det har jag inte. Det är mest plugg som gäller nu faktiskt. Och ni som tror att plugg är kul- ni har fel. Mina svidande ögon är beviset.

      Det känns som om jag sitter fast i en snödriva och beundrar utsikten. Det finns inte så mycket annat man kan göra när det är -20 eller kallare. Bara vit snö överallt. På tal om vädret, som jag sa till mina kära vän Hanna: De bra nyheterna är att skolan blir inställd när det är -30 grader ute. De dåliga nyheterna är att det faktiskt kommer bli -30 grader ute.

      Vännerna börjar dra sig hemåt, en efter en ger de sig av, lite sorgset. Det kommer upp taxis till skolan i en jämn ström hela dagarna och man kan liksom känna i luften hur det blir mindre och mindre liv här. Kan tänka mig att det är desto mer liv på flygplatsen.

      På lördag kommer Kate (min pappas kusins mans kusin, eller Cheryls (ingifta) kusin för er som är lite mer insatta) till PG och ska ta med mig ut på middag, sen är det sista kvällen med gänget. Sedan hägrar jullov med allt vad det innebär!

      Och ja, kanadensarna pyntar upp hela husen, precis som på tv. Det ser helt rubbat ut. Alla snabbmatsrestauranger erbjuder nu julmenyer, du kan få potatismos och chokladtårta på KFC, och jag vet inte vad. Alla tv reklaminslag har hemmasnickrade julsånger. En Amerikansk jul it is!

      Så, vad är det som är nytt nu då? En hel del och ändå ingenting alls egentligen.

Åkte på roadtrip till Edmonton med ett gäng glada utbytesstudenter. Det var en riktigt lång bilresa som lyckligtvis blev bättre av att Chris har en DVDspelare i sin (givetvis gigantiska) truck. Så jag kunde roa mig kungligt med Family Guy. Försökte få igenom lite Futurama också men blev brutalt nedröstad. Inte blev jag åksjuk, kors i taket, fast rumpan värkte ganska duktigt när vi väl var framme. Typerna som körde bilarna var trots diverse stimuli tröttsamma. Det diskuterades penisar, pruttar och gamla fyllor. Effektsökeri, som någon jag brukade känna alltid sa.

       I Edmonton finns "världens största" shoppingmall. Tydligen diskuteras det livligt huruvida det faktiskt är världens största mall egentligen, men stort som satan är det iaf. Där finns allt, till och med livs levande flamingos. Jag höll på att drunkna i en såndär waterslide i the waterpark, råkade bjuda på en liten peepshow också. Min bikini är inte gjort för den typen av aktiviteter tydligen. Smög in på Hooters också, och servitriserna var inte alls så slampiga som jag hade föreställt mig.

      Annars har jag träffat de där typerna som jag ska bo med nästa termin, och de var ju helt ok, så nu är det en done deal. Lovar att meddela när jag har den nya adressen, kommer iaf att gälla från januari. Det ska bli grymt att ha ett stort rum med en bekväm säng igen! Lyx!

      Med ojämna mellanrum dyker det upp post hemifrån, och det är självklart mycket uppskattat! Tillvarons höjdpunkt. Jag har helt enkelt världens bästa vänner! Vad är kärlek om inte post?

      Det var stressigt ett tag, med en dator som ballade ur och en paper som höll på att gå åt pipan. Jag hade ett litet sammanbrott och grät en skvätt, men det finns ju inget mer avstressande än tårar så nu är det lungan. Skolan börjar dra ihop sig mot sitt slut, mindre än tre veckor kvar och jag är helt relaxed, lite knäppt nu när finals börjar närma sig.

      Lyckades ju riva upp mina gamla ryggproblem igen så jag fick spendera en hel dag platt på rygg fullpumpad med painkillers, men det var ju trevligt på sitt egna lilla sätt.

Bara 18 dagar kvar till jullov och civilisationen! Vancouver here I come. 

       Snön föll, och det gjorde ingen skillnad. Under allt det vackra finns det bara grått. Det är ett falskt vinterland. Min vilja drog i mig så hårt att jag glömde känna efter och nu står jag frusen här.

Skolan går vidare och jag har sänkt mina ambitioner. Nu ser jag till att hålla huvudet över vattenytan, men inget mer. Jag ser ingen mening i det längre. Terminsslutet börjar närma sig och det betyder att alla mina nya vänner försvinner härifrån och jag får börja om igen. Men en nystart är ju alltid uppfriskande.

Jag har funnit ett älskat tidsfördriv i gymmet, UNBCs stolthet, så det var ju bra. Jag vet till och med hur man opererar maskinerna nu. Får se till att vara fit for fight till hemresan. Som det ser ut nu kommer jag hem först i juli, så håll inte andan.

      Halloween kom och gick, och det var verkligen en upplevelse! Jag gick "trick or treating", och jag vet, jag är för gammal, men när ska jag någonsin få chansen att göra det igen? Klädde ut mig i kostym och allt. För att verkligen uppleva den nordamerikanska traditionen på riktigt åt jag choklad tills jag mådde illa också.

Hemlängtan kommer och går. Jag önskar att jag kunde säga att det inte var ett problem, men sanningen är att den kastar en skugga över allt. Solens strålar hittar en väg genom dimman för det mesta ändå.

Förmodligen kommer jag att flytta bort från kullen till nästa termin. Jag ska bo i ett duplex med en hög nya främlingar. Fast allt hänger på främlingarna, ännu har jag inte träffat dem, och innan jag gör det kommer jag inte ta något beslut.

      Om en vecka ska jag bege mig iväg till Edmonton med ett gäng utbytesstudenter. Världens största shoppingmall finns där. Sug på den en stund. Det ska bli ett minnesvärt äventyr.
Sluttentorna är över 12e december och efter det ska jag resa till Jordan i Vancouver, efter det ska kusinerna och jag åka till Castlegar för att fira jul. Vad som händer över nyår är ännu ett mysterium.

Livet går vidare, sakta men säkert.

jag vet att du ljuger,

men vet du det själv?

sanningen är en sång

      Min första (och troligtvis enda) traditionella nordamerikanska Thanksgiving gick av stapeln och det var alldeles perfekt! På vägen dit lyckades vi träffa på en drös björnar, så nu har även jag sett dem. Fast från insidan av en bil. De såg ut som björnar brukar se ut kan jag tänka. Sen var det bara rakt in i Thanksgivingupplevelsen. Vi lagade mat i dagarna två och åt upp allt på 20 minuter, och det var inte ens särskilt gott. Cranberries, pumpkinpie och yams. Efter middagen var det dags för mysbyxor och hemmabio. Ett tag trodde jag nästan att Arne Weise skulle hoppa upp på skärmen. För det var nästan som jul hemma med släkten Ibland kan man återfinna små stunder av ro man trott var förlorade för evigt. Varma bubbelbad och en stor varm morgonrock på morgonen, en skön säng, omgiven av lugn på kvällen. Naturupplevelser, samvetslös slöhet och några glas vin. Avslutade hela helgen med bilproblem, en potentiellt farlig situation och en lååång resa hem.

      Så kom räddningen äntligen! Ett blått paket på posten. Små saker kan göra mig så lycklig ibland. Rätt sak vid rätt tillfälle är allt om krävs, eller rätt ord. Vanligtvis brukar sanningen fungera bäst. Men tillbaka till saken, det var ett stort paket som färdats över havet och däri fanns allt man kan önska sig!

Man kan äta för mycket saltlakrits, det finns en gräns för det också tydligen. Jag lärde mig den hårda vägen, bokstavligen. Hur mycket svart guld jag än stoppade i mig försvann hemlängtan inte. Istället föll allt jag trodde ihop som ett korthus.

      Så nu fyller jag ensamheten med nyponsoppa istället och det smakar faktiskt hemma, om det är en bra sak eller inte kan jag inte avgöra just nu. Fråga igen imorgon, kanske är det annorlunda då. Men inte nu. Saker tar tydligen tid.
      Jag har sagt det förut, men det tåls att säga igen. Livet blir aldrig som tänkt sig. Vilken del av klotet man befinner sig på spelar mindre roll för grejer hinner ikapp. Det svänger så jag blir sjösjuk. I backspegeln ter sig allt lite annorlunda, eller hur? Det som en gång var rationellt är nu ett mysterium.

       Äntligen fri tillgång till Internet igen!! Jag lyckades givetvis klanta till det litegrann så det där med Internet var krångligt ett tag. Vilket leder till att det blir dåligt med uppdateringar här. Jag och teknik går helt enkelt inte ihop. Har fortfarande inte lyckats lista ut hur man lägger upp bilder på bloggen, så ni får kolla på sånt på Facebook och sen komma tillbaka och läsa här. Visst är jag besvärlig!?

Annars så rullar livet på här i Canadland. Det är skola och läxor och disk precis som hemma, med en del undantag då. Jag går på hockey och springer på krogen. Öl är jättebilligt för att vara ute på krogen... inte bra för hälsan. Det är "Black Bear Alert" på campus igen. Björnarna är tydligen väldigt fascinerande så folk går ut och letar efter dem, men så dum är jag inte riktigt. Jag har inga som helst önskningar om att bli uppäten av Kanadas vildeliv.

       Jag kommer bra överens med mina roommates. Man vänjer sig helt enkelt vid varandra tillslut. Vi har inte riktigt samma definition av städning dock. Sen har de ju en dålig ovana också. Ibland på kvällarna kan man plötsligt höra halvkvävt fnitter från två flickor som stängt in sig på ett av rummen, men fnittret tystnar strax och det blir alldelesalldeles jättetyst ett tag. Sakta men säkert kan man sedan känna en mycket igenkännbar doft av brända örter sprida sig genom lägenheten. Sedan kommer fnittret igen.

        Annars blev mitt livs största mardröm nyligen verklighet. Mellanstadiedrömmen om att man försover sig, rusar iväg till skolan och plötsligt finner att man glömt klä sig och står där i bara pyjamasen. Dröm blev faktum. Jag fann mig själv stå i pyjamas och barfota, mitt i skolan. Det börjar med att jag lugnt ligger och sover, och väcks av brandlarmet. För yrvaken för att fatta något överhuvudtaget går jag ut i korridoren och blir då genast hunsad av någon typ som uppenbarligen är brandansvarig eller dylikt. Och givetvis ska jag genast bege mig till uppsamlingsplatsen, utan chans att ta på mig skor eller kläder. För att göra saker riktigt intressanta så måste uppsamlingsplatsen självklart vara mitt i skolan. Jävla glädje.

       Men alla dagar är inte konstiga här. För det mesta är Canadians precis som vanliga människor som gör vanliga saker, men inte alltid då. De har en förkärlek för drive-troughs. Det finns en i varje hörn. Man kan tom med ta ut pengar utan att gå ut ur bilen. På tal om onormalt, i förra veckan kom det ett kuvert under dörren. I kuvertet låg det tre kondomer (en extra stor) och på kuvertet stod det "return to RA for refill". Vad ska man säga om det? Vi ser väl ut som slampor allihopa antar jag.

       Det har inte blivit något besök på gayklubben eller stripklubben ännu, men det kommer, det kommer! Jag har lyckats ta mig till Casinot dock. Och Casinot är som Casinon brukar vara. I love it! Näst i planeringen är midterms, och när det är avklarat ska jag bege mig till Ft. St. John för Thanksgiving weekend, och där ska det curlas! Sen har vi ju Halloween coming up och Oktoberfest, woho! Försöker styra upp en resa till Las Vegas också, men jag måste lösa ett krux med mitt visum först.

       Livet går vidare och jag blir allt mer amerikaniserad, men det är väl oundvikligt när man lever i en high school film. Jag har varit på the drive in, och det var fanimej bland det bästa jag har gjort! Jag har köpt ett par autentiska cowboy boots som typ kostade hyran, men det är det värt. Och sen så börjar jag bli fet, och är inte det höjden av amerikanisering så säg?

Jag har ätit en macka med jordnötssmör, och det var faktiskt inte gott, inte ett dugg. Men det finns tröst! Wasa knäckebröd och Annas pepparkakor finns att tillgå i vilken affär som helst. Fast det är inte lätt att komma hem med knäckebröd när de har hundra sorters spännande glass som jag aldrig ens hört talas om förut. Och så är det ju förståss ett kilo socker i allt. Inte konstigt att folk är feta.
Kanadensarna här har en massa tokigheter för sig. Idag är det free-hug day på campus, så det gäller att ta rätt omvägar. I "stan" åker alla runt i storastora trucks, nästan så det känns larvigt. Och man kan köpa precis vad som helst i lösvikt. You name it, they´ve got it in lösvikt. Men jag är på god väg att bli amerikaniserad jag med, för jag har minsann börjat gå på en riktig countryclub och (nästan) lärt mig dansa two-step (countryversionen av bugg), och det finns bildbevis! Karlarna här är iofs inga karlar för alla är typ 21, men de går runt i likadana rutiga flanellskjortor som i Hillbillyland.

Vad mer då? Jo, här borta i nordstaterna kan man inte gå ut i skogen själv, för då kan bli uppäten av en björn, eller attackerad av en jätteälg. Det finns varningsskyltar. Men kanadaland har sina guldklimpar, mumsiga kaneltuggummien och diet Dr. Pepper är ju mer än vad man kan be om.

Annars har jag hängt en hel del i hockeyhallen den senaste veckan. Jag och mina fellow utbytesstudenter har visat att svenskar kan skrika högst. Så har jag ju befriendat mig med det svenska damlandslaget, och det är faktiskt coolt. Lite grouipevarning dock. Fick en liten överdos av hockey nu i veckan, men jag kommer att ha laddat om till när hockeysäsongen börjar på riktigt!

Funderar seriöst på att gå med i curlingklubben för att ta till mig kulturen på riktigt och slå ihjäl lite tid, men vi får se hur det går med det. Prince George har fortfarande en del att erbjuda - det finns både ett casino och en strippklubb kvar att utforska!

Fast jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade hemlängtan. Kan någon skicka hit lite marabou och saltlakrits?

Framme i Kanadaland då. Här är det mörkt och min toalett funkar inte som den ska. Mitt rum ser ut som en fängelsecell, och min roommate Natasha från Nya Zeeland vägrar tala om hur gammal hon är. Det kryllar av utbytesstudenter och de flesta är från Svearike, känns det som. Väntar andaktsfullt på två kombos som ännu inte dykt upp. Det är kallt, men inte outhärdligt.

Klockan 07.55 onsdagen den 29 augusti lyfter jag från Arlanda, på väg mot friheten. Det blir ett nästan 30 timmar långt försök att skaka loss det förflutna, det som envist klibbar fast likt en fuktig skugga. Med mellanlandningar på Heathrow och i Vancouver blir det hela en ganska utdragen färd.

Vad som gömmer sig i framtiden är en lägenhet med tre okända tjejer och isigt kallt väder, men kanske finns det mer. Kanske kommer jag att kunna andas igen.

Alla planer är redan gjorda och alla beslut är tagna, nu är det bara detaljer kvar. Livet är söndersmulat och återuppbyggt i punktform, lätta att pricka av.

Datum för hemresan är öppet, jag märker väl när jag är redo att stå på svensk mark igen, men det blir till början av sommaren antar jag. Kanske är det här precis vad jag behöver, ett hål i tiden, en chans. Det som skulle vara det stora äventyret är numer ingenting annat än ett modlöst försök att rymma från verkligheten.

Det finns något, för den som letar.