Inga ord kommer att kunna göra rättvisa åt min fabelaktiga semestervecka, men jag ämnar ändock göra ett försök. Resan började 5.30pm och fortsatte med att jag inte så glatt ålade runt på trånga bussäten i hela 13timmar. På Vancouvers flygplats var det dags för ett besök hos alltid så älskvärda US immigrations. Damen kom med den sedvanliga utfrågningen medan hon tittar ner och rotar runt i alla mina papper. När hon har slut på frågor och jag ännu inte har stakat mig tittar hon upp och utbrister: "Yo, girl! Your hair is crazy! Is it always like that?". Tack för den liksom. Vancouver-Portland går fina fisken, och Portland-Pheonix går precis lika bra. I Pheonix är jag trött på att sitta och glo så jag får den lysande idén att ta en promenad runt i krokarna, istället för att bara idissla i timmar. Så jag knatar trallande ut från flygplatsen och njuter av vårvindarna. Sen ska jag in igen och måste gå igenom säkerhetskontrollen ytterligare en gång.                            
       Allt är prima tills US immigrations-typen får för sig att min biljett inte är som den ska. Hon blir förbryllad, och säger att hon nog måste skicka mig tillbaka. Till Sverige! Herrejävlajösses. Man ska inte mucka med US immigrations men någon gång får det vara nog. Jag tjuter lite på det där sättet som vanligtvis gör att jag får som jag vill och en supervisor anländer äntligen. Jag hinner nätt och jämt med planet till El Paso. 21pm dagen efter resan först startade är jag äntligen på plats! Cristell möter mig på flygplatsen i sällskap med hennes kusin Ludvig och hans svenska (!) flickvän Erika. Efter en snabb dusch hemma hos Cristell beger vi oss till Juarez, Mexico och äventyret kan börja.

       El Paso är en alldeles fantastisk stad med en mycket vacker blandning av typiskt amerikanskt och traditionellt mexikanskt. Inget hus är det andra likt, och öknen kastar ett beigt gyllene sken över allt. Bara ett stenkast därifrån, på andra sida gränsen ligger Juarez. Efter en kvarts promenad befann man sig i en annan värld, ett annat land. Det var smutsigt, färgsprakande och vackert på samma gång. Prostituerade vandrade runt mitt på blanka dagen, i varje hörn stod det någon som ville sälja något och hela atmosfären var helt enkelt härlig. En helt annan värld, fylld av liv, dag som natt.

       Det var inte bara Juarez som var exotiskt. Tydligen hade jag min alldeles egna attraktionskraft. Jag var den vitaste människan folk i omgivningen hade sett och när jag sakta började färgas rosa av solen visste de inte vad de skulle tro. En kväll på en restaurang i Juarez kom en underlig man fram till mig och sa något på spanska. En vän översatte, och tydligen ville mannen se mina ögon. Jag tittar förvånat upp, han stirrar på mig med en lätt skräckslagen blick och säger något mer på spanska. Tydligen hade han aldrig sett ett par blå ögon förut.

       Temperaturen i paradiset steg efter ett par dagar upp till 25C, och efter att ha levt i isriket i ett halvår var detta mer än min stackars kropp kunde hantera. Jag tog av mig alla kläder förutom de som anständigheten krävde och bönade om att luftkonditioneringen skulle slås på. Mexicanarna satt i jeans och tittade på mig som om jag var fullständigt galen. Jag hade nästan, nästan glömt hur ljuvligt solsken känns mot bar hud.  

        Det i särklass bästa med min vecka i gränslandet är alla nya vänner. Det är märkligt hur man kan känna sig hemma med en gång. Cristell, Ludvig, Isis, Johan, Erika, Eddie, Jesse och många, många fler. Vi var ute varje kväll, det var konstiga efterfester och en massa andra spännande aktiviteter. Jag åt karakteristiska heta mexikanska rätter, drack kryddat öl och tequila. Gick på sightseeing, åt glass, shoppade och njöt i största allmänhet av livet. Jag fick leva så det knakade i lederna, och hade verkligen galet roligt. De enda ögonblicken som inte var fulländade var de när bakfyllan tog över, men i strålande solsken kändes även det nästan perfekt.

        Efter en vecka var magen helt paj och det var dags att ge sig av. Halv tre på morgonen åt jag tacos i Mexico och klockan fyra stod jag på flygplatsen i El Paso. Ingen sömn där inte. Jag såg ut som jag kände mig, jäkligt sliten med andra ord. Ludvig och Johan som eskorterat mig till flygplatsen såg inte bättre ut de heller. Rödögda och luriga hänger de över världens fulaste resväska. Och här börjar flygplatsdrama nummer två.

        Min biljett går inte att finna i datasystemet utan är spårlöst försvunnen. Efter lite strul och mera ångest är den åter bokad och jag säger adjö till mina nya, men kära vänner. I säkerhetskontrollen blir jag "randomly selected" att genomgå ytterligare kontroll. En kvinna kommer och tar på hela mig, verkligen hela mig. Men hon var respektfull nog att använda baksidan av handen på "känsliga ställen", hmpf. Jag får ta av mig tröjan och mina tatueringar får mig tydligen att se ut som värsta terroristen för jag hör hur hon drar efter andan när hon ser dem.  Hon fortsätter med att grundligt leta igenom varje vrå av mitt bagage, och testar om det finns spår av sprängämnen.

       Detta tar en timme att genomgå och jag som inte har sovit en blund börjar så smått svaja och ser stjärnor. Ännu en gång hinner jag precis med planet. El Paso-Pheonix går som det ska, men sen blir det tokigheter. Efter en liten försening blir vi passagerare tillfrågade om vi vill omboka våra flygrutter eller resa med planet som står till vårt förfogande, trots dettas mekaniska problem. Då undrar man ju genast vad det är frågan om för mekaniska problem, mycket relevant information. Värmesystemet fungerar dåligt och det känns det ju som att man kan leva med, så vi går ombord på planet som ska ta oss mellan Pheonix och Portland. På 30 000 feet är ett illa fungerande värmesystem ett stort problem och det är lika kallt i planet som det är i Prince George. Joho, tack. Sen är det bara etappen Portland-Vancouver kvar och efter många om och men anländer jag hel men knappt vid medvetande. Jag möts av en trevlig överasking. Jag anses tydligen vara en kanadensisk invånare och kan därför hoppa över allt immigrationskrångel. You can call me Canadian.  
        Jag hänger en sväng med Jordan, och sedan är det dags för utgång med Lindsay och Chihiro. Det var meningen att vi skulle slå runt, men efter en middag med ett par drinkar vet jag knappt vad jag heter längre. För att använda ett kanadensiskt uttryck: jag var pickled. Min lever simmade runt i en sjö av tequila. Vid tiotiden var jag i säng och innan jag han märka att jag somnat var det dags att gå upp och bege sig mot isriket. Min vän Rebecca skulle köra mig och Mike till Prince George. Det var en trevlig 9 timmars bilresa, med många vackra vyer. Fast har man sett en snötäckt bergstopp har man sett alla om ni frågar mig. Givetvis lyckades vi hinna med en liten eskapad också och åkte dit för fortkörning. Ganska dryg böter också. Så det kan gå.

       Nu är jag tillbaka i Prince George och undrar om jag inte borde vara sjuk efter allt. Jag har dykt med huvudet före ner i läxlandet igen och kämpar för att komma ifatt. Det är min tur att mata fiskarna nu i några dagar, fast jag vet inte ens vad de heter. Jag fick tillbaka en tenta idag och jag var bäst i klassen med 96 %. Jag undrar hur det känns att få spö av utbytesstudenten?

      
Förresten, berättade jag att jag ska åka tillbaka till El Paso i maj igen? Jag är fullkomligt förälskad i öknen.