Jag är så trött på att inte förstå, på att inte veta. På att lystna till andras fotsteg, på allt ibland. Jag undrar vad jag gör här egentligen. Jag undrar om det var bättre förr eller inte. Jag undrar om det någonsin blir annorlunda. Det är svårt att veta och onödigt att gissa, så jag går vidare så gott det går. Det går inte att mäta lycka.

       UNBCs korridorer är fulla av studenter jag inte känner, men de ekar tomma i avsaknad av gamla vänner. Jag söker efter ansikten som inte längre finns. Mathilda kom tillbaka idag. Invalsande i mitt rum och in i mitt liv, tacka fan för det. Det är som alltid en kall natt men Mathilda lyser starkt.

       Det är klent att inte palla under trycket. Stolthet kan vara en riktig plåga. Inga mera frivilliga lördagskurser, engelsk grammatik är ju inte direkt upphetsande ändå. Försöker slappna av med radio, att lyssna på svenska är en klen tröst. Inte för att jag har en massa hemlängtan, jag är mest bara sick and tired of being sick and tired som Tiffany sa.

        Skolan går bra, lärarna är vettiga och kurserna intressanta. Läxorna är många, men allt för att fylla tomrummet. Kathy är min hjälte och bjuder på kinamat, jag regerar med pinnarna nu. Det snöar, men man fryser inte till is när man går ut. Tatueringen läker fint och kliar nästan inte alls längre. Det är svårt att vara nöjd. Reading break is coming up och jag vet inte vad jag ska ta mig för. Några idéer?